Skuldsatta och samhällskostnaden för misslyckade krediter

Med jämna mellanrum får jag kontakt med personer som upprörs över att jag argumenterar för skuldsavskrivningar, skuldsaneringar och förändrat uppdrag för Kronofogdens indrivningsverksamhet. Det återkommande motargumentet är nästan alltid att man ska "göra rätt för sig" och "hur skulle det se ut om alla smet från sina räkningar". Jag finner det fascinerande, men förstår att den ståndpunkten oftast beror på okunskap. En annan vanligt förekommande uppfattning är att "om inte den skuldsatte betalar sina skulder så måste samhället betala skulden". Så är det förstås inte.

Det är precis tvärtom. Idag, som lagstiftningen ser ut, så betalar samhället en enorm mängd pengar för problem som springer ur överskuldsättning. Jag vill se en förändring på den ordningen.

När en person, år ut och år in, ska leva och kanske uppfostra barn på förbehållsbelopp (existensminimum) blir han/hon inte sällan sjuk av oro och ångest. Det går helt enkelt inte leva på existensminimum, och det går definitivt inte leva någon längre period på existensminimum, utan att det får konsekvenser för samhället. Bara sjukdomskostnader och arbetsbortfall för överskuldsatta kostar minst 30 - 50 skattemiljarder/år. Lägg till kostnader för domstolsverket i form behandling av överklaganden, kostnad för barn som far illa, kostnad för sociala myndigheter som måste gå in när personer ställs hemlösa. Listan kan göras lång. Mycket lång. Och samhällskostnaden växer för varje post vi lägger till.

Så för er som lever i villfarelsen att om det blir en förändring i utmätningsförfarandet så kommer det bli kostsamma konsekvenser för samhället så vill jag bara säga att det är precis tvärtom. Förändringar i utmätningsförfarandet skulle leda till en minskad kostnad för samhället.

Ulrika Ring
Insolvens Stockholm

Läs även andra bloggares åsikter om löneutmätning, kronfogden, existensminimum, utmätning, vräkning
intressant.se