Obalans

Jag tror att "det allmänna" har goda syften. Eller i alla fall inte ute i ont uppsåt. Men uppdrag i samhällets tjänst är dåligt genomtänkta och utförs av en oherrans massa tjänstemän, tjänstemän som också är individer. "Jag är inte bara tjänsteman, jag är mamma/pappa, syster/bror, kvinna/man, granne, konsument, aktiesparare... också" Och vi måste ha tjänstemän som utför uppdraget. Jag förstår inte hur en annan lösning skulle se ut? Vad jag upplever saknas är stöd till individen, alltså medborgaren. Vart ska du vända dig för att få "hjälp mot hjälpen"?

Du kan visserligen överklaga myndighetsbeslut. Men den där "balansen" lyser med sin frånvaro även där. Myndighetsbeslut, ex vis sjukförsäkring -Fkassan, utmätningsbeslut -Kronofogden, ekonomiskt bistånd - socialförvaltningen, skattemyndigheten - konkurs, är ofta livsnödvändiga för tillvaron. De erbjuder nödvändig trygghet (ekonomi) som som mat, hem, el, kläder på vintern, möjlighet att ta hand om dina barn o.s.v. Om du INTE klarar din uppgift blir du stressad. Och stress kommer i två varianter, designade för länge länge sedan. För att fungera i "djungeln".

Dels "adrenalinstressen". Du har ett hungrigt lejon som vill äta dig framför dig. "Nu jävlar gäller det att springa". Så du får adrenalintillskott för att orka mer än du orkar. Den "stressen" är prestationshöjande.

Sedan finns det "cortisolstressen". Det är en prestationssänkande stress. Det handlar inte om att ta sig ur en akut situation, utan det är en lågmäld, förlamande stress som kommer av att du inte kan lösa ett nödvändigt problem. Kanske tom livsnödvändigt problem. Då frigör kroppen cortisol. Mängder av cortisol i kroppen under en lång tid ger kognitiva beteendeförändringar. Jag är ingen stressexpert och jag kan inte förklara bakgrunden till varför kroppen börjar tillverka cortisol, men kanske någon annan kan det?

I en sådan stressituation, där du kanske under lång tid haft stort tillskott på cortisol, med kognitiva beteendeförändringar som "biverkning", ska du alltså sätta dig ner, helt utan hjälp, och författa ett klokt, resonerande och övertygande överklagande av ett för dig katastrofalt myndighetsbeslut. Utan hjälp.

Du ska hänvisa till praxis, varför praxis SKA tillämpas på ditt ärende eller vad som skiljer från ett tidigare "praxismål" och därför ska praxis INTE tillämpas på ditt ärende. Du ska läsa på lagen, du ska veta dina skyldigheter och du ska lugnt, stilla och sakligt, argumentera för din sak.

Tror ni det går bra? När hjärnan är under stark stress och därmed ämnespåverkad?

Visserligen ska tjänstemannen vara behjälplig med överklagan. Men vad är oddsen att du får den bästa hjälpen av den som fattat beslutet?

Det mest förtvivlade och ångestfyllda överklagande jag stött på var en kvinna som fått avslag på ekonomiskt bistånd för hyra och mat. Hon hade ett vräkningsbeslut över sig, hon och hennes tonårsdotter var hungriga, ingen telefon, ingen el hemma, avslag på ekonomiskt bistånd. Kvinnan bad tjänstemannen om hjälp att överklaga och fick ett kollegieblock framför sig. Och en penna. Hon frågade vad hon skulle skriva och fick ärendenummer och all formalia. Så kommer hon till själva överklagandet. Och frågar igen vad hon ska skriva.

Det överklagandet åkte in till dåvarande länsrätten med två ord.
"HJÄLP MIG".
Skrivet med desperata, svältande, ångestdrivna, skräckslagna versaler.

Tror ni hon fick igenom sin överklagan? Den kvinnan och tonårsdottern blev någon månad senare hemlösa. Med mer och fler skulder.

Så i sådana situationer ska du "klara dig själv". Du får ingen hjälp. Alls. "Du behöver väl ingen hjälp mot hjälpen?!"

Och jag blir så förtvivlad när jag märker hur tjänstemän skärmar sig från den desperation individen känner. Om vi tar den exekutiva delen av Kronofogden (el. Fkassan, soc. förvaltningar, skattemyndigheten...) så skulle jag tro att åtskilliga fikatimmar gått åt till att "ventilera" och kanske raljera över hur "galen" den och den gäldenären var. Hur "irrationellt" han eller hon uppträdde. Hur "dåligt" han eller hon uttryckte sig. Så lägger en del tjänstemän en distans mellan sig och den person han eller hon ska ta beslutet kring. "Han/hon var så "oresonlig". Kanske tom aggressiv? "En sån där rättshaverist".

Jag vill påminna alla tjänstemän om att ni företräder ett system. Ni är utplockade för att ni har kunskap eller rätt utbildning för jobbet. Ni har kanske år av utbildning bakom er. Och framförallt, ni har valt er situation.

Individen, medborgaren, MÄNNISKAN, ni tar beslut kring, eller skriver regelverket för (mot?) slåss för sitt liv. Sin tillvaro. Kanske med en ofattbar tragedi i bagaget. Har troligtvis inte, för uppdraget, adekvat utbildning. Den människan har bara sig själv. Och en stresspåverkad hjärna som kanske inte kan fungera kognitivt.

Ansvaret att förändra och bättre bygga systemen måste komma inifrån. Tjänstemännen måste lyfta på skygglapparna och se verkligheten. Tjänstemännen måste hjälpa till med att uppmärksamma och försöka åtgärda systemfelen. Det är viktigare saker på spel än någons karriär. Det handlar om människor.

Inlägget finns också som artikel på Newsmill.



//Ulrika

ulrika.ring@insolvensstockholm.se
tel 0702 98 59 41

Vi skickar regelbundet ut information. Vill du vara med på maillistan? Skriv till info@insolvensstockholm.se så lägger vi till dig.

Läs mer på vår nya blogg Fattiga Riddare.

Hemsidan
Följ oss på Twitter
Grupp på Facebook
Dela

pingat på intressant och twingly.

Läs även andra bloggares åsikter om myndighetsbeslut, kronofogden, ekonomiskt bistånd, socialförvaltning, tjänstemän, Fattiga Riddare, obestånd, skattemyndigheten, försäkringskassan, sjukersättning