Det har inte alltid varit enkelt att förmedla bilden av obestånd till personer som inte haft någon insikt i eller erfarenhet av maskineriet. Men jag skönjer en begynnande förändring. Kanske beror det på att fler kommer i kontakt med vansinnet och därför lämnar sin tidigare kategoriskt oförsonliga attityd att "man ska väl göra rätt för sig!!" och "ja något måste de gjort själva annars hade de aldrig hamnat hos kronofogden!" för att ta in verkligheten. Nu låter det inte sällan "Men Herregud vad ska man göra? Det GÅR ju inte undvika! Myndigheterna LYSSNAR ju inte, VILL inte lyssna". Jag tror att det beror på att fler har en arbetskompis, son/dotter, kusin, granne o.s.v. som hamnat ekonomiskt på sné. Verkligheten har helt enkelt kommit närmare.
Och det verkar som om människor vilka egentligen inte skulle behöva hamna i ekonomisk katastrof ändå hamnar där. Det rör sig om försenade utbetalningar från A-kassa och F-kassan. Väntan på handläggning ger konsekvenser som inte kan repareras när pengarna 3-4-5 mån senare betalas ut i klump och retroaktivt.
Kunskapen om hur hårresande illa snickrat systemet är verkar sippra ner. Det är förstås förskräckligt för alla de som hamnar hos KFM pga försenade utbetalningar från andra myndigheter, men insikten är väl behövlig. Endast om många får kunskap och reagerar ställs krav på förändring. Och en del av förändringen består i att allmänheten får klart för sig att obestånd kostar miljarder skattepengar per år. De som bestämmer vet det redan. Den kunskapen har tjänstemännen på departementen. Det har dom haft under många år.
Problemet verkar vara att tjänstemännen (på olika departement) inte riktigt vet hur dom ska lösa problemet med önskan att ha ett borgenärsvänligt system som inte ger den lilla irriterande effekten att gäldenären hamnar fel och börjar kosta pengar. Den lilla bieffekten har man under år viftat bort och ignorerat. Visserligen har man någonstans upptäckt konsekvenserna och snickrat ihop en skuldsaneringslag, men man har inte gjort det efter verkligheten, för verkligheten är att systemet är borgenärsstödjande, och DET vill man INTE peta i. Om man hade satt ihop en verklighetsanpassad skuldsaneringslag från början tror ni man hade behövt göra utredning efter utredning för att undersöka vad som är fel och varför den inte ger önskad effekt?
För att Utsökningsbalken fortsatt ska kunna vara borgenärsstödjande behövs att några villkor är uppfyllda. Gäldenärerna är få och oorganiserade. Blir gäldenärskollektivet många och organiserade blir de också svårare att ignorera. Samt att de som haft förmånen att slippa obestånd lever i villfarelsen att "det där är gäldenärens egen förskyllan". Ändras detta kommer man inte kunna ställa upp på borgenären lika trofast som man gjort hittills.
Aftonbladet.
//Ulrika Ring
Insolvens Stockholm
Läs även andra bloggares åsikter om A-kassa. FK, försäkringskassan, obestånd, KFM, kronofogden,
pingat på intressant.se
söndag 5 juli 2009
Förändring
måndag 15 juni 2009
Och svensken skuldsätter sig...
...eller är det någon som skuldsätter svensken? Kan man verkligen skuldsätta sig? Så där helt apropå?
Naturligtvis inte. Man blir skuldsatt av någon som väljer att låna ut pengar. Konsumentverkets statistik talar för sig själv. De som söker hjälp har INTE skulder från konsumtion och resor. Det handlar om el, hyra, studiemedel, skulder från näringsverksamhet, kommunikationsskulder, sjuk- och tandvård o.s.v. Dvs det skuldspektra som följer på fattigdomsperspektivet. Inte konsumtionsperspektivet.
Den korrekta beskrivningen borde vara att någon väljer att skuldsätta en person som inte har pengar till hyra, el, sjuk- och tandvård. Om 32 % har noll i betalningsutrymme, hur tänkte då kreditgivaren? Och framförallt VARFÖR beviljades kredit/lån till den som ansökte?
Varför bör stå klart för de flesta. Kreditinstitut vill tjäna pengar på sin affärside, dvs att låna ut pengar/bevilja krediter. Men om den som ansöker har 0 kr i betalningsutrymme, hur kan det då vara möjligt att tjäna pengar på att bevilja en kredit/låneansökan? Om personen som ansöker inte kan betala elkostnaden hur ska han/hon då kunna betala amortering och ränta på ett lån?
En del av svaret ligger i Kronofogdens uppdrag. När en person inte kan betala amortering och ränta går kreditinstitutet helt sonika, oavsett hur beviljandet av lånet ser ut, till skattebetalarna och begär hjälp. Statliga tjänstemän med långtgående integritetskränkande möjligheter ger sig ut på jakt efter pengar hos den som inga har, till förmån för den som beviljat krediten/avtalet. Beviljat oavsett. No questions asked. Inga krav, ingen rimlighetsbedömning, ingenting. Bara iväg och jaga livslust och hälsa ur den som redan lever under marginalerna.
Enligt KoV hade den som sökte hjälp en medelinkomst på 14 527 kronor. Drygt 40 procent hade lön som huvudsaklig inkomst, dvs knappt 60 % hade INTE lön som huvudsaklig inkomst! Vad i hela fridens namn gör att samhället (via KFM) tycker sig behöva gå in och stötta företag mot dessa sjuka, arbetslösa och konkursade personer?
Och
Hur kan det komma sig att man fortfarande ser på lån som ett ansvar som ligger på den som ansöker om en kredit/lån ur ett fattigdomsperspektiv?
Siffrorna talar ett annat språk. Någon beviljar avtal/krediter/lån till personer som inga pengar har. Det är helt ok, men vad i processen gör att man anser att det blir samhällets ansvar att se till att dessa, ganska oförsiktiga företag, ska få/få tillbaka sina pengar? Hur kan det komma sig att man stöttar företagen så 100 %-igt?
Det är som en flashback från "way back when". Eller då "The Company Store" såg till att personer aldrig någonsin kom ur sin skuld och för alltid skulle fungera som mjölkko. Nu gör man likadant med hjälp av datorer och Kronofogdens uppdrag.
//Ulrika Ring
Insolvens Stockholm
ulrika.ring@insolvensstockholm.se
Läs även andra bloggares åsikter om KFM, skulder, skuldsanering, skuldsättning
pingat på intressant.se
onsdag 3 juni 2009
Krisen, individen, banken och staten
Dn den 1 juni.
Finansinspektionen tycker att SMS-lån är en styggelse. Ja, det är inte direkt så FI uttalar sig men det kan tolkas vara andemeningen. Att FI anser att sms-lån ställer till det. På många plan. Och det är bra att man säger något, men har man verkligen koll på hur man uttrycker sig?
FI säger: "Visserligen betonar FI den enskilde individens ansvar för sina beslut..." sedan fortsätter man "...men pekar på att allt fler medborgare riskerar att bli utan tillgång till grundläggande finansiella tjänster som betalkort och girokonto, därför att de har dragit på sig betalningsanmärkningar, när de inte kunnat amortera de ofta mycket dyra snabbkrediterna."
"..den enskilde individens ansvar för sina beslut". Vaddå beslut? Att ansöka om ett lån/kredit/avtal? Men det är väl klart att man ska ta ansvar för sitt beslut att ansöka? Men hur ska ansvaret se ut för den som beviljat lånet?
Om den som ansöker om ett lån/avtal/kredit ska ta ansvar för sitt beslut, ska inte den som beviljar lånet också göra det? Idag bär ansökaren ansvar, inte bara för sitt beslut att ansöka, utan också för långivarens beslut att bevilja. Blir det problem med betalningen (pga arbetslöshet, sjukdom, konkurs...) så begär den som beviljat ansökan hjälp av Kronofogden, som då handlöst ger sig efter ansökaren, på uppdrag av beviljaren. För boven i dramat, den som ska "ta sitt ansvar" och "göra rätt för sig" är den som ansökt. Är det inte några grundläggande feltänkt inblandat i det resonemanget?
Om vi tittar på andra system med ansökan/beviljanden ser man en diametralt annorlunda ansvarsfördelning. Vi kan ta spektaklet med Lo och AMF. I dagens SVD finns en artikel där Rolf Åsbjörnsson, enligt artikeln erfaren konkursförvaltare, poängterar att det "...alltid är den som beviljar en förmån som är ansvarig, inte den som får den." Hoppsan!! Då är den gängse uppfattningen att den som beviljat hålls ansvarig!! Vilket i min värld är något närmare sanningen än det uppdrag KFM har.
Vem som helst kan äska om vad som helst hos vem som helst. Det står dig fritt att skriva till Volvo, staten, finansinspektionen och begära pengar. Det är bara att skicka iväg ett brev och skriva "Hej, jag heter Så och Så och jag önskar få 50 000 kronor av Volvo/staten/finansinspektionen! :-) Puss och Kram, Herr/Fru Så och så." OM ett sådant brev skulle vinna gehör hos Volvo/staten/finansinspektionen, och beviljas pengar, hur skulle det låta då? "Volvo/staten/finansinspektionen i skandalhärva. Delade ut 50 000 pengar till Herr/Fru Så och så!!!" Ansvaret för utbetalandet av pengar skulle falla på Volvo/staten/finansinspektionen. Inte på den som skickade brevet och frågade om pengar!
Men inte när det gäller företag v. privatpersoner. Nix Pix. Då är det "Anna" som desperat ansökt om ett SMS-lån till sin mycket försenade hyra som ska ansvara. Inte beviljaren. Eller "Rasmus", som tecknade ett 3-årigt avtal om 400 kr/mån för telefoni och telefon TROTS att han, vilket var hur tydligt som helst för leverantören, hade en mycket blygsam "inkomst" på 10 500 kr/år i studiebidrag, som ska hållas ansvarig. Inte beviljaren. Den är det synd om gudbevars. Och detta är konsekvent genomgående för kreditmarknaden i Sverige. Den som ansöker om en kredit/avtal/lån hålls ansvarig. Beviljaren hålls möjligtvis ansvarig "moraliskt" (ex. SMS-lån) men i handling har företaget RÄTT att få 100 % stöd av Kronofogden, dvs hålls utan ansvar.
I nästan alla andra sammanhang hålls tillhandahållaren ansvarig. Piratebay blev fällda för att tillhandahålla. När en ICA-handlare tillhandahöll sprit till allmänheten skred samhället till verket och höll ICA-handlaren ansvarig. Det enda andra område jag just nu kan komma på där "kunden" hålls ansvarig är genom sexköpslagen. Dvs den som väljer att köpa sex hålls ansvarig. Och så då när det kommer till KFM. "Finns avtalet ska det föjas hur dumt det än är!" Torsk som torsk...
Problemet är, för femtielfte gången, inte avtalen. Jag struntar högaktningsfullt i hur kreditgivaren handskas med sina pengar, eller leverantören med hur han/hon/de tecknar avtal, det är mig fullständigt egalt om hela sveriges befolkning lyckas teckna lån/krediter/avtal med djävulen själv. För mig blir det kortslutning i hjärnan när storbanker, SMS-låneföretag, nasarföretag ex. telefonbolag, när dessa företag står helt utan ansvar om krediten misslyckas. När dessa företag med hög svansföring går upp till statliga tjänstemän som i givakt och likt inkvisitionen ger sig efter privatpersonen till förmån för storbanken/företaget och detta OAVSETT hur avtalet ser ut. Oavsett.
Snacka om att man valt felt fokus. Små människor som lånar pengar till hus och blir arbetslösa ska bli av med huset (för det är panten för lånet) samtidigt som han/hon står kvar med hela ansvaret för ev överskjutande lån som inte täckts av den undermåliga exekutiva auktionen? En exekutiv auktion framtvingad och genomförd av jurister, inte mäklare. Sen kommer då bankerna och ojar sig över att om man inte har dessa hårda regler kommer kreditmoralen (se insolvensutredningen, sid 269)hos medelsvensken att falla likt en sten.
Vavava? Ska bankerna/kreditinstituten tala om "moral"? Ska dessa jättar, med vinster och spekulationer i summor skyhögt över en vanlig knegares himmel, ni vet de som spekulerat sig trasiga i Baltikum och som just du får rädda genom dina skattepengar, ska dom komma och tala om "kreditmoral"? Och ska staten verkligen betrakta bankerna som offer och låntagarna som giriga karaktärslösa halvkriminella som endast har en moral tack vare statens stränga regler och hårda piskor? Det är minst sagt föraktfullt att idag, med en ekonomisk nedgång - som DU får betala - ORSAKAD BL.A. av BANKERNAS VILDA SPEKULATIONER, skicka penningtransporter till bankerna och moralkakor till "den enskilda individen".
Många människor i Sverige går på knäna ekonomiskt. Inte för att dom spekulerat utan för att de blivit arbetslösa, sjuka, gått i konkurs... Att Sverige går dåligt, att världen går dåligt, är inte för att du, "den enskilda individen" försökt tillskansa dig pengar, utan för att bankerna DREGLAT över möjligheten att få MER pengar! Så vem är det mest synd om? Den som ansökt om lånet, eller den som, med vild av spekulationsyra, beviljat lånet? Vem får betala och vem borde vara tvungen att själv bära sitt kors?
//Ulrika Ring
pingat på intressant.se
tisdag 19 maj 2009
Dessa myndigheter
Allehanda i Härnösand idag. Jag tycker att sista meningen i artikeln sammanfattar hela problemet " – Vi tar inga speciella hänsyn, inte ens när barnen drabbas. Vi behandlar alla lika." Jo men kanske det är det som är problemet? Att KFM behandlar alla lika, dvs lika hårt. Det blir en borgenärsfrämjande handling då man inte kan förvänta sig att kunskapen om utsökning ska vara var mans kunskap? Borgenären kan hyra in expertkunskap, inkassobolag, för att maximera sina chanser att få betalt. Vad kan gäldenären göra? Ställa sig i kö till kommunens budget och skuldrådgivning? Och vänta i 1 år för att få komma dit? Och mitt-i-mellan står en "opartisk" ISKALL myndighet som inte tar några hänsyn "..inte ens när barn drabbas". Herregud, år 2009, så säger man att man inte tar några hänsyn, inte ens för barnens skull! Borgenärer har rätt till betalning Punkt. Slut. Rätt till betalning oavsett!
Men det är ju helt vansinnigt! Att inte ta hänsyn är lika med att ställa upp för borgenären. Att inte ta hänsyn utan kallhamrat se till att driva in precis vad som helst är inget annat än ett passivt borgenärsstärkande handlande. Borgenären har resurser, både i erfarenhet, i kapital och i kunskap. Gäldenären? Ja, så är vi där igen, gäldenären har möjlighet att ställa sig i kö till BuS... och vänta. Och vänta. Och vänta... Men menar man att det går få ett rättvist system på det sättet? Det är väl nästan självklart att KFM behöver använda sin kunskap för att se till att allt går rätt till? Och inte rätt utifrån att man satt dit gäldenären utan rätt i förhållande till avsikten med utsökningsbalken.
När utsökningsbalken gjordes om 1996 stramade man åt ordentligt för gäldenären. Det var lagstiftarna medvetna om och sa att just för att det blir svårt att leva med läneutmätning skulle man tillåta anstånd eller vad man nu kallade det. Alltså för att underlätta för gäldenären skulle Kronofogden bevilja lättnader för gäldenären. Har det gått bra då?
Kronofogden själva säger i ett internt diskussionsunderlag att både myndigheten och domstolarna är mycket restriktiva med att erbjuda lättnader för gäldenären. (Nähä säger ni det?) Detta tvärt emot intention och förarbeten. Och vad innebär det? Ett stramt sätt att bedöma gäldenären är inget annat än att se till att borgenären stärks. Gäldenären ska betala, borgenären ska ha betalt. Om man är stram mot gäldenären i sin bedömning gynnar det borgenären. Om man är stram mot borgenären i sin bedömning gynnar det gäldenären. Så långt tror jag det är svårt att inte hålla med.
Det är väl fortsättningen som blir lite mer kontroversiell. Dvs vem ska man gynna? Vi säger inte att man ska gynna gäldenären. Vi säger att det för nu räcker med att man slutar gynna borgenären! Dvs börja följa lagstiftningen och dess intentioner!
Det kan ju rimligtvis inte vara någon persons uppfattning att banken måste ha stöd i sina kontakter med "sjukskrivna Anna" eller "arbetslösa Erik"? Jag tror att de flesta inser att "sjukskrivna Anna" och "arbetslösa Erik" behöver stöd och hjälp i sina kontakter med banken. Ja, de flesta innefattar då inte tjänstemännen på indrivningen, ni vet de som inte tar någon hänsyn, eller domstolarnas borgenärslakejer...
Som sagt, man skriver själva, det finns utrymme att lämna lättnader, avsikten var att ge utrymme för lättnader men att tjänstemännen är mycket restriktiva med dessa lättnader. Då lägger vi till restriktiva mot gäldenären. Vilket har baksidan att det blir ett gynnande av borgenären. Något alltså både vi och verkställigheten vet.
//Ulrika Ring
Insolvens Stockholm
Läs även andra bloggares åsikter om kronofogden, KFM, borgenär, gäldenär, skulder
pingat på intressant.se
måndag 6 april 2009
Räfst och rättarting
Vi som varit med ett tag har följt "nu-ska-det-göras-upp-loopen" tidigare. Cykeln har kallats olika saker varje gång, det har varit avgångsvederlag, fallskärmar. Den här gången heter det bonusar och pensioner. Med viss periodicitet ska systemet byggas upp, ligga på topp, kollapsa och vara lugnt ett tag. Så börjar det om. Igen och igen. Namnen är olika, men det är samma belopp och samma "skikt" som "cyklar".
Den här gången, i alla fall för nu, stannade det med enbart räfst. Något rättarting gick det aldrig till. Ingen behövde avsättas.
Men för de som inget har och inget får? Socialbidragstagare som ökar, människor utan nätverk och stöd när systemet fallerar och inte kan (vill) hjälpa? Överskuldsatta familjer som, genom förlust av inkomst INTE genom för stora utgifter, inte klarar elräkningen? Barn som växer upp i fattigdom för att storbanken ska ha statens stöd att driva in avtal (KFM)? Alla dessa människor som med sina microekonomier ska bygga upp det system som gång efter gång struntar i den lilla människans kamp med SYSTEMET, vart ska dom vända sig?
Jag pratade med en medlem för någon dag sedan. Han var så besviken, han var per definition arbetare, ägde inget kapital och sålde sin arbetskraft mot lön, och undrade vem som stod vid hans sida. Vem som förde hans talan. Hans högsta företrädare inom facket hade beviljat en person mer pengar i pensionsinbetalning per månad än han tjänade på tre år. Han sa:
- "De är löss allihopa. Varenda en."
Och jag vet inte, men när systemet själv formar personer som upprätthåller systemet så är det lätt att bli cynisk. Det är väl tur att det kommer nya friska individer som inte följt loopen gång efter annan och som tror att räfst och rättarting är lösningen på problemet. Och jag menar inte Wanja enbart. Jag menar att man stöter på detta fenomen överallt. Socialarbetare, kommunpolitiker, nationella politiker, människor som gör sina val utifrån vad andra runt om väljer, vi har försäkringskassan, skattemyndigheten, andra myndigheter o.s.v. o.s.v.
Att komma åt själva grundproblemet, "systemet i människan, människa i systemet" verkar vara ett hopplöst företag.
Och under tiden drunknar olika föreningar och organisationer (vi, kyrkans diakoniverksamhet, majblomman, frälsningsarmen m.fl. m.fl. m.fl) i förtvivlade rop på hjälp från människor som inget har och som inget får. Det är inte rationellt, det är inte samhällsekonomiskt, men det ÄR.
//Ulrika Ring
Insolvens Stockholm
www.insolvensstockholm.se
Läs även andra bloggares åsikter om KFM, kommunpolitiker, socialbidrag, Wanja Lundby-Wedin
pingat på intressant.se
onsdag 25 mars 2009
Insolvens Stockholm
Men Alltså! Tar det aldrig slut!?
Wanja Lundby-Wedin har, förutom sitt uppdrag som LO-ordförande 24 styrelseuppdrag. Hur kan man betrakta sig som seriös om man tackar ja till uppdrag i den omfattningen? Hur kan man tro att man ska göra ett bra jobb med den mängden uppdrag?
Nu vet vi förståss inte vad för styrelser hon sitter med i, det kanske rör sig om ledamot i vägföreningen, klassmamma i dotterns skola o.s.v. Men vi kanske kan tro att Wanja sitter med i åtminstone några styrelser av dignitet.
LO företräder i stor utsträckning arbetare. Ni vet dom som sliter och drar lasset och som stolt, på pensionsdagen, utslitna i leder och kropp, berättar att dom minsann under 55 års arbetsliv haft 2 sjukdagar. "A workingclass hero is something to be..."
Föraktfullt är vad det är.
Föreningen Insolvens Stockholm sitter dagligen och talar med förtvivlade människor som inte klarar betala de mest nädvändiga hushållsutgifter. De har blivit friställda från arbetet men inte "friställda" från sina utgifter. "Pacta sunt servanda" (avtal skall hållas) oavsett. Inga förmildrande omständigheter typ arbetslöshet eller sjukskrivning. Kan du inte betala ser staten till att, via KFM, driva in avtalet åt vad företag det än är. Människor som kämpar och sliter med sin tillvaro och där den ekonomiska krisen nu börjar visa sig. Ensamstående föräldrar som kämpar med ett deltidsarbete dom inte kan klara sig ekonomiskt på, oroliga och nervösa för hur elräkningen ska kunna betalas och som inte vet hur dom ska få pengarna att räcka till mat hela månaden.
Dessa representeras inte sällan av just Wanja Lundby-Wedin genom sin anslutning till fackförening och a-kassa. Människor som går från arbete till arbetslöshet och i ett huj förlorar kanske uppåt 6-8 000 i inkomst per månad. Förtvivlade människor som går från låg månadsinkomst till lägre och som ser sin företrädare godkänna avtal som ger en person mer i pensionspremier per månad än dessa personer har till sitt förfogande per år. Det är inget annat än direkt föraktfullt. Det är ett hån för de som kämpar och kämpar och kämpar mot alla odds och där tillvaron inte består utav strävan efter guldkant utan bestårav att helt enkelt klara sig. Klara sig. Kunna betala för mat och husrum.
Idag ökar problemen för hushållen. Staten utmäter enligt avtal, SMS-låneföretagen åtnjuter förmånen att skicka staten att driva in deras förbannade avtal. Rätt upp och ner. Vuxna människor som behöver låna 3 000 spänn till elräkningen har det inte fett och ska inte sättas på plats av statligt avlönade tjänstemän som genom att dom driver in bl.a. SMS-låneföretagens avtal också är en byggsten i systemet med SMS- eller Snabblån. Fick dessa företag själva stå för fiolerna, dvs att kfm slutade driva in dessa avtal, så skulle nog eländet upphöra. Och fortsatte det ändå så blev det inte statens och skattebetalarnas ansvar att betala för.
KFM räknar med att SMS-lån ska öka med kanske uppåt 100 % i år. Det innebär 70 000 nya ärenden till KFM. 70 000 nya katastrofer för enskilda som kanske till och med får gå från hus och hem för att staten driver in avtalen åt SMS-låneföretagen. Det är rent ut sagt fördjävligt hur människor på obestånd behandlas. Staten ska inte jaga människor som vill betala men som inte kan, staten ska jaga personer som kan men inte vill betala sina räkningar. '
'
Och i ljuset av den lilla människans helvete så är den guldkant de som redan har förser sig med, nu senast LOs ordförande som smeker sina likar på ryggen, rent ut sagt för djävligt.
Överskuldsatta har ingen hjälp från något parti. Ingen. Det finns enskilda riksdagsledamöter med begynnande insikt och kunskap. Men inget parti som står på er sida. Det närmaste ni kan komma är just nu folkpartiet. Det är trots allt Jan Ertsborn (fp) som lägger fram förslaget om sänkt skuldsaneringsperiod, från 5 års helvete till 3. För de som beviljas skuldsanering är det otroligt positivt. Det kommer att hjälpa många. För er som inte kommer beviljas skuldsanering ser eländet ut att fortsätta i all evinnerlig tid. Utan pardon. Det tycker jag ni ska tänka på om 1,5 år när det är tänkt att ni ska gå till valurnorna. Lägg er röst där det tjänar er. Just nu är det ingen som gör det. Inget parti som lyfter era problem, enskilda ledamöter ja, men inget parti. Inget parti som erkänner och uppskattar det helvete ni har. Ingen som ser er kamp, er strävan att få en rimlig chans att leva. Glöm inte bort det. Förrän någon uppskattar er tillvaro som det helvete det är tycker jag inte ni ska rösta. Faktiskt. Stanna hemma.
Staten, reglerad av lagstiftarna på ert uppdrag, tycker inte att det ska finnas absolut preskription.
Staten, reglerad av lagstiftarna på ert uppdrag, tycker inte att ni förtjänar att få kapital utmätt före räntan.
Staten, reglerad av lagstiftarna på ert uppdrag, tycker inte att man ska sluta driva in skulder som är preskriberade.
Så kan jag fortsätta skriva en låååång stund.
Sist det förändrades något i Utsökningsbalken var det en liten förändring som innebar stora försämringar för överskuldsatta. Numer kan man utmäta ditt hem till förmån för ex femhundring.nu.
Det ska ni tänka på när ni ska rösta. Inget parti förtjänar i dagsläget ert stöd. Inget parti står på er sida. I alla fall inte ännu. Möjligtvis Folkpartiet.
För överskuldsatta i Stockholms kommun ska jag berätta att i beslutet att avslå föreningen Insolvens Stockholms ansökan om medel till en lokal står det rakt upp och ner, enhälligt framröstat:
"frågan är inte prioriterad av Stockholms stad." Smaka på den ni. Rakt ner i halsen på er. Ni och er förtvivlade kamp för tillvaorn är inte prioriterad. Beslutet var som sagt enhälligt, ingen reservation. Ni är inte prioriterade. I bara Stockholms kommun är det drygt 31 000 oprioriterade personer.
Jag ska beställa uppgifter från riksdagen om vem som röstade för helvetesbeslutet att förändra reglerna för tillgångsundersökningen. Röstade någon nej till förslaget ska jag skriva namnet/namnen det här.
Om 1,5 år ska ni rösta. Kom då ihåg att ni inte är prioriterade. Av någon. Den 24 mars i år var det 418 710 oprioriterade personer.
Artiklar.
Dn. Dn. SVD. SVD. Aftonbladet.
//Ulrika Ring
Insolvens Stockholm
ulrika.ring@insolvensstockholm.se
pingat på intressant.se
onsdag 18 februari 2009
Att tänka utanför lådan
Att "think outside the box" är svårt står tydligt. Det är ingen enkel procedur när det kommer till socialbidrag (för socialsekreterarna och kommunerna) det är lika svårt när det tangerar Utsökningsbalken (UB). I det första fallet tror jag det faktiskt beror på att dom (socialsekreterarna) saknar kapacitet. I det andra främst för att tjänstemännen på KFM (indrivningen), och för justitiedepartementet, saknar viljan och likt gråstenar vägrar göra logiska analyser av UBs konsekvenser. Man silar mygg och sväljer kameler. Att samhällets konsekvenser - och individens gudbevars - är gigantiska är en kamel man glatt gapar och sväljer, och så försöker man sila ut en liten mygga ur obeståndsproblematiken, skuldsanering, och smyckar den med ädelstenar. Allt i hopp om att lösa hela problemet "överskuldsättning" och obestånd. Men att ta ett helhetsgrepp på hela problemet, att från lagstiftningens håll arbeta förebyggande och rehabiliterande samtidigt, det går visst inte. Så problemet överskuldsättning kommer att stå kvar, ingångarna till problemet är oförändrade men ett något större antal kommer att bli rehabiliterade (beviljas skuldsanering) efter årsskiftet. Jag tycker det är bra, mycket bra tom, med de skuldsaneringsförändringar vi kan anta gå igenom, men alltså! Det räcker inte.
Samhället MÅSTE börja ställa krav på den starkare parten i ett avtal, ex banken, finansinstitutet, telefonleverantören. Man kan inte gå omkring och slänga sina avtal åt höger och vänster och räkna med samhällets stöd och hjälp för att driva in avtal som godkänner 18-åringar med 10 500 kr/år att teckna 3-åriga avtal med "jättestoratelefonbolaget". Där det enligt avtalet står att 18-åringen ska betala 4 800 kr/år (45 % av årsinkomsten) i telefonkostnader! Eller ex. sorgebarnet "Snabba lån" eller "SMS-lån". Att samhället ställer upp på det och hjälper till är direkt lågbegåvat. Men så ser nu "lådan" ut och det är där inne man sitter. (Liten låda, många människor, svag kapacitet, ingen vilja)
Allt bygger liksom på "avtal skall hållas". Oavsett, avtal skall hållas så länge inte parterna kommer överens om annat. I praktiken kan en bank bevilja 2 miljoner i lån till en 18-åring, med 10 500 kr i årsinkomst. Det har dom rätt till. När 18-åringen inte kan uppfylla sin del av avtalet, dvs betala tillbaka, så kan banken gå till KFM och få hjälp att driva in skulden. För det har dom rätt till! Vavava!?!
Om man då skulle ändra på UB och ställa krav på att OM samhället ska driva in privaträttsliga avtal, så ska minsann borgenären (som beviljat ex. lånet) ha uppfyllt vissa från samhället satta krav. Ett krav skulle kunna vara att beviljandet inte får vara byggt på fantasier! Ett annat skulle ju kunna vara att både den som beviljat och den som beviljats lånet får dela på eventuella förluster, typ störtdykning i priser för fastigheter. Alltså förändra det system vi har idag när banken knallar in till KFM och *klappklapp* får den statliga tjänstemannen att hoppa. Och då är det hoppa jämfota som gäller. Tills han/hon, familjen och barnen går sönder, och kostar pengar för skattebetalarna.
Det är så dumt så det liknar ingenting. Börja tänka utanför lådan någon gång! Ställ KRAV på borgenären innan staten går in och reglerar. Bara en sån liten sak skulle få miljarder att stanna kvar i skattkistan. Att gå till andra som blir hoppade på av andra tjänstemän, ex socialbidragstagare och deras barn. Eller sjuka.
Vi har en medlem i föreningen som låg 1 vecka på en högteknologisk sjukhusavdelning för att läkaren inte kunde skriva ut honom. Han hade inga pengar till mediciner! En vecka, efter han var färdigbehandlad, låg han kvar på sjukhuset och kostade skattebetalarna säkert flera tiotusen kronor per dag för soc vägrade bevilja ekonomiskt bistånd för hans mediciner. Han fick inte ens hämta ut blanketten!
Mannen har en komplicerad sjukdomsbild, och ni kan tro mig när jag säger att det inte är pikanta och underhållande små krämpor den mannen har. Han är sjuk. Hans frikort hade gått ut och hans livsnödvändiga mediciner var så dyra att han, vid första uttaget, slog upp i högkostnadskyddet, 1 800 kronor. Han fick ingen avbetalning på Apoteket då han var överskuldsatt. En direkt konsekvens av att han för några år sedan blev sjuk och beviljades sjukbidrag (eller vad det nu kallas för dagen), en ersättning som är så lågt ställt att det nästan automatiskt medför obestånd för ensamstående personer. Han hade inga pengar så hans läkare sa "Ja du får helt enkelt vara kvar här tills vi har löst problemet med dina mediciner. Åker du hem utan, då dör du!" Såhan låg kvar. I drygt en vecka efter han var färdigbehandlad. Varför han inte fick socialbidrag? Han låg 95 kr över normen...
...så tror vi det skulle göra kollektivt ont om någon började TÄNKA UTANFÖR LÅDAN?
//Ulrika Ring
Insolvens Stockholm
Läs även andra bloggares åsikter om ekonomiskt bistånd, socialbidrag, mediciner, högkostnadsskydd, utsökningsbalken, sjukbidrag, obestånd, KFM
Pingat på intressant.
tisdag 6 januari 2009
Insolvens Stockholm
Dn den 5 jan. Rikskronofogden, Konsumentverket, Finansinspektionen, Ungdomsstyrelsen, Folkhälsoinstitutet och Rickard Ahlström, Docent Mittuniversitetet, har skrivit en debattartikel "Regeringen måste ta ansvar när vi hamnar i skuldfällan".
5 myndigheter och en docent skriver en gemensam debattartikel om överskuldsättning. Tänk om någon på justitiedepartementet skulle ta och läsa den? Och ta den till sig!
Sverige är tjänstemannastyrt och i den här frågan håller justitiedepartementet takten. Problemet är att dessa herrar håller schottistakt till en valsmelodi. Och det funkar inte riktigt..
Det är uppenbart att det finns någon typ av broms någonstans. Politiker ur alla riksdagens partier är intresserade och upprörda, men ändå händer ingenting. Visst det händer något, vi fick för några månader sedan ett förslag till en ny skuldsaneringslag, men det händer inget på riktigt. Inte i insikt, inte i analys, inte i problemformulering. Det är som om det inte riktigt går in, eller prioriteras upp, att detta är ett problem för samhället, inte bara för individen. Det kostar i storleksordningen 30 - 40 miljarder kr/år. Och då är endast produktionsbortfall och sjukvårdskostnader inräknade. Inget annat. Många pengar blir det...
Så den nya skuldsaneringslagen är bra och viktig. Men det går inte baka kaka på bara mjöl! Det behövs fler ingredienser för att lösa problemet. Absolut preskription, räntetak, beslut om vilka skulder samhället ska driva in, kapital före ränta bl.a. är nödvändiga, men dessa frågor är i princip avförda sedan insolvensutredningen dödade frågan. Motivering? Kreditmarknaden skulle eventuelle - kanske - möjligtvis bli mer restriktiv om vi inte behöll dagens ordning...
Skuldsanering är ett rehabiliterande verktyg. Men det räcker inte. Vi måste också ha förebyggande insatser. En mycket bra sådan insats är att jämna ut maktfördelningen en aning mellan fordringsägare och individen. Det görs lämpligast genom att införa det som insolvensutredningen la i en kista och spikade igen locket på. Dvs de åtgärder som skulle få kreditgivningen att bli mer restriktiv. Lånar han/hon ändå ut pengar får han/hon själv stå för sin förlust. Det är inte ett samhällsansvar att skydda fordringsägarna.
Justitiedepartementet och deras "pacta sunt servanda" (avtal skall hållas) är just nu herre på täppan och så länge den ordningen råder så verkar en lösning på problemet vara långt borta.
Problemet MÅSTE adresseras, och kommer att så göras, förr eller senare. Ett steg i rätt riktning är den utmärkta debattartikeln KFM, KoV, Finansinspektionen, ungdomsstyrelsen, Folkhälsoinstitutet och Rickard Ahlström skrivit.
Ulrika Ring
Insolvens Stockholm
Läs även andra bloggares åsikter om kfm, överskuldsättning, samhällskostnad
intressant.se
torsdag 25 december 2008
Julafton...
...igår. Himla rart. Himla fint. Himla vaddå? För vem då?
Västvärlden kraschar. Sverige kraschar. Kanske alla kraschar?
Och vad gör Sverige? Ingenting. Ingenting alls. Absolut inget inget inget alls.
Jo, vi lånar pengar till Carnegie, vi skjuter till pengar till Bilindustrin i Sverige - hoppas dom överlever!!! - och alla andra stora företag - av tradition stora socialdemokratiska kamrater - och så håller skattebetalarna andan.
Ett land, dvs en administrativ yta, kan inte leva utan de hushåll som räknas inom landet. Ett land kan inte leva utan de "konsumtionsenheter" ett lands hushåll utgör.
Och i Sverige? Tja...
Statliga - med skattepengar avlönade - tjänstemän jagar livet ur människor för SMS-lån, jagar livet ur medborgarna för att få tillbaka vilka avtal som helst, jagar livet ur människor för att få vinster till inkassobolagen - som i sin tur använder KFM som deras egna tvingande inkassobolag.
Betalningsförelägganden från KFM upprör. Varför? För att KFMs arbetsbörda ökar? Well... KFMs arbetsbörda kommer öka och öka och öka fram till dess vi bestämmer oss för att villkora VAD kfm ska driva in.
Staten driver idag in allt, när du vill, alltid alltid alltid. Kravet för att KFM ska göra barn faderlösa är "en SMS-skuld ska vara fastställd i domstol" Vill du att SMS-lån ska ha ditt stöd via skattesedeln? Idag kan SMS-lån existera tack vare att dina skattepengar stöttar deras affärsidé.
Så, skattebetalarna får pröjsa för situationer som skapats av företag som vill tjäna pengar. Skattebetalarna får betala för den kreditmarknad som idag är alldeles för vidlyftig. KFM och deras statligt avlönade tjänstemän driver in vad som åt företagen. Vem som betalar? SKATTEBETALARNA! Carnegie, sms-företagen, andra långivare, POSTEN (med vd som avlönas med 900 000 kr/mån) och alla andra... Det är skattebetalarna som betalar för den usla fördelning vi idag ser i Sverige. Skattebetalarna och inga andra.
Det är bara att gilla läget. Eller förändra. Idag får DU inget, han får inget, men DET får massor! Vill du ha det så?
Ulrika Ring
Insolvens Stockholm
Läs även andra bloggares åsikter om skatt, KFM, hushållsekonomi, barnsekonomi
intressant.se
torsdag 16 oktober 2008
Fler hemlösa!
Di idag: "Kronofogden beslagtar fler bostäder". Många bostäder säljs säkert till priser under inköpspriset, bostäder faller som bekant i pris. Dn om prisutvecklingen på bostäder.
Att KFM driver in fler bostäder i år visste vi, men kanske inte att det är nästan dubbelt så många. Och vad förväntar man sig? Om man ändrar utmätningsreglerna såsom det gjordes år 1 jan 2008, vad trodde man skulle hända? FÄRRE utmätningar av bostad? Sedan den 1 jan 2008 ska KFM utmäta i "alla tillgångar" om inte löneutmätning reglerar hela skuldbördan inom 3 månader.
Detta ligger på lagstiftarna att få stopp på. Om vi tänker oss att det kommer bli fler som får svårt med sin ekonomi, och väntetiderna fortsätter vara lika långa till kommunala budget- och skuldrådgivare som på vissa håll i Stockholm så kommer detta eskalera i kvadrat. Och snabbt kan det gå. Jag förstår uppriktigt sagt inte hur man tänkte inför den förändring av utsökningsbalken som gjordes vid det senaste årsskiftet?
Jag undrar också vem som "beställde" förändringen? För jag tvivlar på att det togs på initiativ av lagstiftarna själva, det kanske var någon enskild eller grupp av lagstiftare som lyfte frågan men jag tvivlar starkt på att idén "föddes" där. Jag vet att det inte var gäldenärskollektivet som önskade den här ändrade ordningen. Kvar finns justitiedepartementet, KFM indrivningsprocessen eller borgenärskollektivet. Tids nog står det nog klart men just nu är det höljt i dunkel vem som kom på iden med enhetlig utmätning. Hursom det slog igenom och som vanligt får skattebetalarna stå för kalaset. Med all sannolikhet går inte den som just blev av med sin bostad - kanske för ett obetalt SMS-lån eller oförmåga att betala telefonräkningen - till arbetet utan får sin utkomst ordnad på annat sätt än genom arbete och så blir det de sociala myndigheterna som får hjälpa till med bostad. I Stockholm kanske genom "tak-över-huvudet-garantin" och en plats på ett hotellhem för 15 000 kr/månad.
Och lycka till att i Stockholm att få tag i en lägenhet med den historiken! Så det kan bli 15 000 kronor/person/månad under en lååång tid.
Men det är klart, borgenären fick trots allt sina pengar. Så NÅN rättvisa skipades trots allt.
//Ulrika Ring
Insolvens Stockholm
Läs även andra bloggares åsikter om kronofogden, utmätning,
intressant.se
tisdag 14 oktober 2008
Mer fokusering till obeståndsproblemen!
TV4 "efter tio" hade besök idag. Dels vice ordförande i riksförbundet Insolvens Rickard, samt en handläggare/verksjurist från KFM Skuldsaneringen, Susan.
Programmet var mycket bra. Beskrev väl problemen många redan får förhålla sig till och, med tanke på ekonomin, många kommer att måsta förhålla sig till.
Se programmet!
Ulrika Ring
Insolvens Stockholm
Läs även andra bloggares åsikter om kfm, skuldsanering, skulder, insolvens, insolvens stockholm
intressant.se
lördag 11 oktober 2008
brevväxling med civilutskottet
En medlem i Stockholm har haft en kommunikation med både kfm och civilutskottet. Insolvens Stockholm fick ta del av denna kommunikation och här är vårt svar.
Insolvens Stockholm har tagit del av både Roger Nilssons mail till civilutskottet och kronofogdemyndighetens (kfm) kommentar. Vi lämnar här våra synpunkter.
Vi tycker det är positivt att kronofogdemyndigheten säger att ansvaret för de problem som skapas av utmätning och Utsökningsbalken (UB) ligger på lagstiftarnas bord att åtgärda. Liksom verksjuristen tror även vi att en stor del av problemen med evighetsgäldenärer springer ur UB. Det som diskuterats mellan Roger Nilsson, civilutskottet och kfm, dv.s. gäldenärens möjligheter att spara, är ett bra exempel.
Ju svagare ekonomi, desto viktigare är ett sparat kapital för att kunna planera. För en gäldenär på obestånd kan ett sparat kapital, om så bara några hundralappar, innebära att få stopp på ev. nyskuldsättning. Även kommunala budget och skuldrådgivare (BuS) har påtalat det omöjliga i att en gäldenär inte tillåts spara. Utmätning av små kapital sparade ur gäldenärens förbehållsbelopp är för bl.a BuS, samt övriga rådgivande enheter ex familjeslanten och Insolvens, direkt tillintetgörande för arbetet med gäldenärens ekonomiska rehabilitering. Ekonomisk rådgivning innebär bl.a. att utbilda och hjälpa den ekonomiskt utsatte till balanserad ekonomi, något som inte tillåts idag och som även verksjuristen påpekar ”..den som är gäldenär och föremål för Kronofogdemyndighetens åtgärder inte kan ges möjlighet att spara”.
Det måste anses kontraproduktivt när ett myndighetsuppdrag (kfm) motarbetar en annan myndighets uppdrag (BuS).
För att få en uppfattning om överskuldsättningsproblemets omfattning kan vi läsa i kfms rapport ”Alla vill göra rätt för sig” sid 55, punkt 7.2.3.
”Arbetsgruppens undersökning pekar på att mellan 400 000 och 600 000 individer, eller 6-9 procent av befolkningen, i Sverige är överskuldsatta. En jämförelse med andra länder visar en liknande omfattning.”
Därefter följer redovisningar av vilka avgränsningar man gjort, att man endast räknat på sjukvårdskostnader och produktionsbortfall, redovisning av hur man räknat och på sidan 56, punkt 7.3, tredje och andra stycket från slutet:
”De sammanlagda kostnaderna för överskuldsättning utifrån ovanstående bedömningar kan därför beräknas hamna i ett intervall mellan 30 – 50 miljoner kronor. Denna bedömning bygger på att det finns 400 000 överskuldsatta personer i Sverige. Om antalet är 600 000 istället blir beloppen väsentligt högre.
I dessa siffror ingår inte kostnader i form av administration för myndigheter och borgenärer eller några andra samhällskostnader. Inte heller har vi beaktat att det ofta inte endast är den överskuldsatte själv som drabbas utan hela dennes familj.”
Problemet är alltså stort, tom mycket stort. Redan innan den nuvarande ekonomiska nedgången gjorde sin entré. Gör man en annan avgränsning, ex räknar in kostnaden för hela familjen, hamnar vi långt över 30 – 50 skattemiljarder. Vi har tidigare informerat om problemet med barn som inte tillåts umgås med och träffa båda sina separerade föräldrar. Också det en betydande skattefinansierad kostnad för samhället.
Det talas i flera sammanhang om vikten att spara. Vi förstår inte varför man känner sig tvungen hindra en överskuldsatt från att ha en långsiktig budget? Varför anser man att sparande är något som gäldenärer på obestånd inte behöver? Gäldenärer på obestånd tvingas leva extremt fattigt.
Mycket av privatekonomi idag är räkningar man betalar i efterskott och ofta ackumulerat. Det är i princip endast hyran och försäkringar som betalas i förskott. Många räkningar, ex internet, telefoni, försäkringar o.s.v. betalas oftast med längre intervaller än en månad,. Det blir också billigare att välja en sådan betalningsordning, exempelvis vid försäkringspremier. Ska en person betala en räkning varje månad tillkommer en faktureringsavgift på ca 50 kr/räkning/månad och med 4 sådana räkningar per månad blir summan ca 200 kr. En inte försumbar utgift för en som med 4 274 kr/månad, exkl hyra, ska betala alla månadens räkningar, utgifter och övriga levnadsomkostnader.
Gäldenärer på obestånd har ofta en synnerligen besvärlig situation med mycket ansträngd ekonomi. En svag ekonomi är också en sårbar ekonomi. Ett sparat kapital kan underlätta, framförallt för överskuldsatta barnfamiljer som ska finansiera höst/vinter/vår/sommarkläder till växande barn och ungdomar. Kfms verksjurist skriver, ”Kronofogdemyndighetens erfarenhet från olika dialoger med gäldenärer är att det är svårt att under lång tid kunna leva på denna nivå, än mindre ha möjlighet att spara några medel.” Vi delar den uppfattningen. Är det verkligen meningen att det ska vara så omöjligt för en gäldenär på obestånd att komma tillbaka till en balanserad ekonomi att inte ens myndigheten BuS, med sin kunskap och sitt uppdrag från lagstiftarna, ska klara hjälpa dessa personer?
Roger Nilsson har inte fel i sitt mail till civilutskottet och vi tycker mycket i kfms kommentar bekräftar Nilssons bild. Roger Nilsson och verksjuristen har samma uppfattning, fattigdomen hos gäldenärer, men vad som skiljer Roger och kfm åt är vems ansvaret är. Nilsson uppger kfm som ansvarig till vissa delar, kfm skjuter ansvaret på lagstiftarna. Oavsett vem som har rätt så är det som verksjuristen skriver: ”Utsökningsbalken är beslutad av riksdagen efter många års prövning och ger uttryck för vad lagstiftaren anser ska vara en rimlig balans mellan borgenärens intresse av att få betalt och gäldenärens intresse av ekonomiskt skydd för det som är nödvändigt för gäldenärens uppehälle.” Dvs att nuvarande ordning är lagstiftarnas ansvar.
Men är det verkligen lagstiftarnas vilja att överskuldsatta inte ska tillåtas planera sin ekonom och därmed hållas i evighetsgälderi? Att s.k. ”Snabblåneföretag”, som gjort en undermålig kreditprövning innan beviljande av lån, ska prioriteras före gäldenärens rätt att, ur sitt normalbelopp, spara ihop en välbehövlig buffert, en buffert som också kan lägga grunden till en ekonomisk rehabilitering?
När gäldenären inte medges skapa ett ekonomiskt skydd för nya ekonomiska problem anser vi det direkt motverka kfms uppdrag att minska antalet gäldenärer. Det spelar ingen roll vem som genererat problemet. Om det är UB som reglerar att gäldenärer inte ska få spara ihop en buffert anser vi det vara fel. Om det inte är UB som reglerar detta förfarande utan UB som lämnat ansvaret till kfm att besluta om, så är även detta fel. Oavsett var felet ligger är det fel att gäldenärer på obestånd inte kan spara ur sitt förbehållsbelopp. Vi kan heller inte tro det är lagstiftarnas avsikt att hålla flera hundra tusen gäldenärer i ett konstant ”evighetsgälderi”? Att skjuta kostnaden på samhället? Speciellt om anledningen till det ekonomiska haveriet inte varit något gäldenären själv kunnat påverka?
Tittar man på problemet opartiskt ser man många tveksamheter inom UB. Det är bl.a. exemplet som diskuteras, det är att borgenären själv avgör om staten ska driva in ränta före kapital, att umgängesbarn förhindras träffa båda sina föräldrar, att människor ska ställas bostadslösa för småskulder o.s.v. o.s.v. Regler som alla regleras av UB och dess utformning idag. När vi ser hur människor har det och vad dom utsätts för är det inte långt borta att tro att systemet självt syftar till att hålla gäldenärer kvar i sina misslyckanden. Svenska staten har möjlighet att, liksom exempelvis våra nordiska grannländer, ställa krav, via UB, på vad man utmäter för och hur utmätning ska gå till.
Konsekvenserna av att gäldenärer inte medges sparande är bl.a. avstängning av el.
Sluträkningen, ackumulerad under året, är sällan möjlig att finansiera med innevarande kalendermånads förbehållsbelopp, och innebär att barnfamiljer sitter i mörker, med välplanerad inköpt mat i frysen som förfars, och ingen elektricitet under månader. Omöjligheten att ha ett sparat kapital innebär telefonräkningar som inte kan betalas. Telefon kanske inte är direkt livsnödvändig, men den upplevda skammen, utanförskapet, hos barn och ungdomar när dom kommer till skolan och fröken/kompisarna inte kunnat nå föräldrarna/barnet kvällen innan för telefonen är avstängd pga bristande betalning ska inte underskattas. Detta är en verklighet för många barn som växer upp i hushåll med överskuldsatta föräldrar. Ingen el, ingen telefon, dåligt med kläder.
Vill lagstiftarna ha det så? Är det folkets vilja?
Kmfs s.k. normalbelopp, uppgår till knappt 80 % av konsumentverkets (KoV) beräkning för genomsnittliga levnadsomkostnader i Sverige. Även försäkringskassans (FK) norm för skälig boendestandard är högre än kfms lagstiftade förbehållsbelopp. Ensamstående familjer med bostadsbidrag baserat på taxerad inkomst utmäts. Det betyder att även om en familj har behov av bostadsstöd via FK, hamnar familjens intäkter, tillsammans med bostadsbidraget, över kfms förbehållsbelopp och familjen utmäts, ibland just tack vare att familjen beviljats bostadsbidrag. Av någon anledning har UB frikopplats från övriga departementsutredningar och ”lever sitt eget liv”, helt utan samordning med statliga bidragsnivåer.
Verksjuristen upplyser även om ”Bland kostnader som Kronofogdemyndigheten har ansett ska räknas som vanlig levnadskostnad, och därmed inte omfattas av normalbeloppet utan beräknas särskilt, finner man sjukdomskostnader som i normalfallet beaktas med belopp motsvarande vad gäldenären har att betala upp till det s.k. högkostnadsskyddet.”
Även förfarandet kring sjukdomskostnader blir motsägelsefullt.
När kfm godkänner en sjukdomskostnad så tar man en beräknad årskostnad och slår ut beloppet per månad. Dvs, kfm utgår från att gäldenären ska disponera det årliga godkända sjuksomstillägget, utslaget per månad , vid tillfällen då det behövs. När gäldenären inte tillåts spara tilläggsbeloppet,i en buffert, att användas vid tillfällen då det behövs, är risken stor att det inte finns pengar disponibla på kontot när räkningen till det allmänna ska betalas. Vid en sådan situation blir förstås den obetalda sjukhusräkningen ett nytt ärende hos kfm. Så kan det fortsätta in i evigheten. Så har också begreppet ”evighetsgäldenär” kommit till. Utmätning tar aldrig slut. Gamla gäldenärer, nya skulder. ”Utmätning för evigt”. Ett gälderi för evigt. Ett problem som ligger på lagstiftarna att reda ut. Precis som verksjuristen skriver så är det förfarande som används idag lagstiftarnas ansvar.
Det finns många liknande exempel, exempel som är motstridiga och som har som konsekvens att gäldenären får mycket svårt att bryta sin nedåtgående spiral av skuldsättning. UB reglerar utmätning och den utmätningsordning UB idag reglerar behövs ses över. Detta vare sig UB reglerar tillvägagångssättet eller om UB inte reglerar och överlåter till kfm att reglera hur en viss problemställning ska hanteras.
Roger Nilsson refererar till en artikel i Göteborgs Posten (GP) per den 2008-07-24 ”Tvingas sälja. efter nya regler”. Även vi har reagerat och skickat brev till kfm med anledning av den artikeln, vi inväntar därför kfms svar innan vi kommenterar den artikeln.
Med vänlig hälsning
Ulrika Ring
för styrelsen
Insolvens Stockholm
Läs även andra bloggares åsikter om kfm. civilutskottet, utmätning, ekonomiska problem
intressant.se
onsdag 24 september 2008
Insolvensutredningen
delbetänkande nr 1 lämnades så över till Beatrice Ask idag.
De flesta visste nog redan att skuldsaneringsperioden skulle sänkas från dagens 5 år (med möjlighet till förlängning till max totalt 7 år) till 3 år (med möjlighet till förlängning till max totalt 5 år). Det har även blivit andra lättnader. Delbetänkandet finns för nedladdning här.
Förslaget är bra. Förkortad, och möjlighet till tidigare, skuldsaneringstid kommer att hjälpa de i gäldenärskollektivet som får skuldsanering beviljad. Även om jag använder den lägre uppskattade siffran på beviljanden, 13 000, så är det 13 000 gäldenärer som ser ett slut och en ände på sitt evighetsgälderi. 13 000 personer som ser ett slut på det vansinne som löneutmätning innebär.
Men det räcker inte. Inte på långa vägar. KFM uppskattar antalet överskuldsatta till 400 000 - 600 000 personer. Tar jag igen den lägre siffran, 400 000 personer, så undrar jag hur ska samhället förhålla sig till de övriga 387 000 gäldenärerna? För dessa innebär utredningens förslag ingen skillnad. Dessa personer måste fortsätta uthärda kfm och indrivningens "Utmätning först". Problemet löser sig inte av sig självt.
Utredningens direktiv var (bl.a) att undersöka varför så få söker skuldsanering, varför så få beviljas och vad som behövs för att få en bättre statistik. Direktiven är naturligtvis inte formulerade så men det är i princip vad utredningen uppdrogs att undersöka vad gällde överskuldsättning av privatpersoner. Till detta uppdraget slängdes så frågor kring absolut preskription, att vid indrivning ska kapitalskulden betalas innan ränta, att kfm ska få en undersökningsplikt, räntetak o.s.v. o.s.v. o.s.v in. Dessa frågor sorterar i de flesta fall under Utsökningsbalken (UB) och en översyn av utsökningsbalken har legat i "att göra" högen på något tjänstemannaskrivbord på Justitiedepartementet i evigheters evighet.
Nu har insolvensutredningen lämnat tillbaka dessa ärenden till Justitiedepartementet igen med den där post-it lappen "Bör ses över". Och så åker det tillbaka till "att göra högen" och än finns inga tecken på en översyn av UB. Den är fortfarande endast "förestående". Detta TROTS att Sverige idag står inför en hotande lågkonjuktur där varslen duggar tätt. Precis som förra gången, dvs i början av 90-talet. Vi är inte bara lika illa rustade den här gången, vi är -genom kfms "Utmätning först" - tom sämre rustade. Men allt blir väl som det blir tillslut. Tar man inte problemen på allvar idag antar jag att går Sveriges befolkning från 6 - 9 % överskuldsatta till 12 - 18 % överskuldsatta så kommer den där översynen av UB att plockas fram och dammas av. Därtill är de "nödda och tvungna". I alla fall den dagen.
Slutligen vill jag gå till försvar för gäldenärskollektivet. Under sin webbsändna pressträff använder Jan Ertsborn många gånger ordet "passiv" kopplat till evighetsgäldenärer. Personer med obeståndsproblematik under lång tid omtalas som som en "passiv grupp" som inte ens öppnar sina kuvert. Jag är inte helt tillfreds med ordvalet "passiv". Jag vill hävda att det inte är en "passiv grupp" utan att det är vanmakt och maktlöshet som ligger bakom beteendet med att inte öppna sina kuvert. En vanmakt och en maktlöshet som till största delen orsakas av löneutmätningsförfarandet och därmed UB. De åtgärder som bl.a. kfm gärna ser genomförda och som kfm är besvikna över att de åtgärderna inte vunnit terräng hos insolvensutredningen är direkt nödvändiga för att stötta de 387 000 gäldenärer på obestånd som inte ryms inom den nya skuldsaneringsförslaget.
Jag har även en god uppfattning om VARFÖR inte fler söker skuldsanering. Men det tänker jag orda om en annan dag.
Ulrika Ring
Insolvens Stockholm
Läs även andra bloggares åsikter om KFM, insolvensutredningen, löneutmätning, obestånd,
intressant.se
fredag 19 september 2008
Existensminimum
I Aftonbladet debatt skriver Göran Åfeld om en situation han delar med många. Jag känner så väl igen beskrivningen, har hört den så många gånger. Både vad gäller att man blir sjuk och hamnar hos kfm, samt att om man hamnar hos kfm är det lite som i Eagles låt "Hotel California": "you can check out anytime you like, but you can never leave...". Väl inne i kfmsrullar är det hart när omöjligt att lösa sina ekonomiska prolem.
Göran tar också upp problemet med soc. Att komma under den nivån dom kräver för ekonomiskt bistånd är inte lätt. Eller att helt enkelt komma fram till den punkt då de ens kan gå med på att godkänna ekonomiskt bistånd är en tuff resa.
Vi har en kvinna i Stockholm som vi har hjälpt med stöd och överklaganden. Jag har skrivit om henne här. Samt ett debattinlägg i Situation Stockholm. Samma familj, samma kvinna, samma fall.
Nu har problemet uppgraderats från galenskap till ja ännu mer galenskap
I Tinget blev det aldrig någon riktig ordning på nåt. Papper hade inte lämnats in. Ärendenummer var borttappade. Beslut som överklagats hade soc inte några skriftliga beslut på. Yada Yada. Cirkus. Och mitt i all turbulens sitter en kvinna som inte har något hem. Och är ett "ärende".
Så vi hjälpte kvinnan överklaga tingsrättens frånvaro av dom till nästa instans. Där ligger det nu.
Men nya fakta i sagan har tillkommit. Kvinnan fick häromdagen ett glädjande besked, 1,5 år efter hon sökte sjukpenning ska hon nu få sjukpenning, enligt handläggaren på soc. Ni kanske kan förstå hennes glädje? Att retroaktivt få ut ersättning för 1,5 år... hon har levt på nästan ingenting hur länge som helst.
Då kommer det. Soc ställer ett krav till kvinnan på drygt 80 000... Att det ekonomiska biståndet ska betalas tillbaka är nog ganska självklart, kvinnan kan inte få både socialbidrag och sjukpenning för samma period. Så långt så väl, så mycket pengar rör det sig inte heller om då kvinnan mest fick avslag på sina ansökningar.
Men dom kräver henne på hyra för hotellhemmet också. Åtminstonde tror vi det. Vi får liksom ingen riktig spec från socialförvaltningen.
En kvinna får inte hjälp av soc så kvinnan och dottern vräks. En anledning till att hon vräks är att hon inte har någon inkomst, bl.a. för att försäkringskassan inte godkänner hennes sjukskrivning. Kvinnan hamnar under "tak-över-huvudet" garantin och får ett rum för 15 000 på ett hotellhem. Som soc betalar. När hon sedan får sjukpenning, 1,5 år efter ansökan - det är handläggningstider det! - så går soc in och kräver återbetalning, bl.a. för hyran som sköt i höjden när hon blev vräkt.
Jag bara skakar på huvudet.
Jag förstår JAG FÖRSTÅR bara inte hur detta kan få fortsätta. Socialförvaltningarna, handläggarna och regelverket är bara för mycket.
Ovanpå eländet så har socialstyrelsen kommit med en publikation hemlöshet.
Första meningen i sammanfattningen
"Det finns ett starkt samband mellan vräkning och hemlöshet."
Men alltså. På riktigt. Vad ÄR det här?
Ulrika Ring
Insolvens Stockholm
Läs även andra bloggares åsikter om kfm, soc, ekonomiskt bistånd, återkrav, försäkringskassan
intressant.se
onsdag 17 september 2008
Det verkar luta mer och mer...
..det här med ekonomin. Fler och fler varnar och säger att det kan bli tufft. DN ser en risk att 1990-talets kris på bolånemarknaden upprepas.
Och vad gör politikerna? Jo, Ertsborn kommer med ett nytt färskt förslag på "ny" skuldsaneringslag. Sist den lagen förändrades var årsskiftet 20062007, dvs för mindre än två år sedan...
Jag tycker självklart att skuldsanering är en bra ide. Det kan hända att den blir en ännu bättre ide med "Utredningen för ett samordnat insolvensförfarande" och förslaget som snart ska presenteras.
Men det räcker inte! DET RÄCKER INTE!!!
Innan man ska ordna ett problem måste man känna till vad problemet är. Problemet med den stora mängd gäldenärer på obestånd som Sverige hålls med är Utsökningsbalken (UB).
Justitiedepartementet har haft planer på en utredning/förändring av UB sedan ungefär då dinsaurierna gick på jorden. Dvs länge. Där har den legat. Och legat... och legat.
Så kom då initiativet med insolvensutredningen. Man uppdrog åt Ertsborn att försöka råda bot på det stadigt växande "gäldenärsberget", eller försöka hitta en lösning.
Och lösningar finns det.
Tyvärr så har man valt att koncentrera sig endast på skuldsaneringsinstitutet. Skuldsanering behövs, men det behövs som sagt fler saker. Hela utsökningsbalken är skriven efter en marknad som då såg helt annorlunda ut jämfört med idag.
Och jag kan iof förstå varför makthavarna klamrar sig fast vid skuldsaneringsinstitutet. Där är det nämligen minst strid mot fordringsägarna.
Vi ska inte glömma bort att 2008 beräknas kfm dra in 3,2 miljarder enkronor åt privata fordringsägare. Det är inte enkelt att gå upp i stid mot det kapitalet.
Ulrika Ring
Insolvens Stockholm
Läs även andra bloggares åsikter om KFM, skuldsanering, insolvensutredningen, utsökningsbalken,
intressant.se
Livet är orättvist. Och så ska det visst vara.
Situation Stockholm skriver om överskuldsättning och utredningen för ett samordnat insolvensförfarande, dvs den utredning där Ertsborn är utredare. Jag kan bara bekräfta bilden. Hopplöst!
Skuldtyngda personer som inte kvalificerar sig till skuldsanering nu, eller i framtiden, har inga möjligheter att få ordning på ekonomin. "Skuldförlåtelse" är liksom inte Sveriges grej, till skillnad från många andra länder där man säger att "ett avtal kräver två parter, minst, och om avtalet inte fungerar så ska dessa parter komma överens om ett NYTT avtal, som fungerar". Eller som marknadsekonomin USA har som talesätt "... först vid din 3:dje konkurs är du utbildad som företagare".
Det är skillnad mot Sverige...
Med reservation att jag kan ha fel, blir mycket gärna rättad här söker nämligen information, så har jag fått förklarat för mig att i övriga nordiska länder finns utmätning (där staten -kfm- övertar tillgångar) för både A-mål -skulder till staten- , och E-mål - privata fordringsägare -men där löneutmätning (betyder att kfm transfererar all inkomst över existensminimum till fordringsägaren/fordringsägarna) inte kan ske i E-mål utan endast kan ske i A-mål.
Förenklat betyder det, att övriga nordiska länder praktiserar systemet att, om du köper en tvättmaskin, och inte klarar betala räkningen, så kan företaget via staten utmäta (ta tillbaka) tvättmaskinen. Men kan inte begära att du ska löneutmätas. Ska staten gå in och utsätta medborgare för ekonomiska sanktioner ska det vara för statliga skulder. Men det är i andra länder det...
I Sverige har vi den förtjusande lutherska iden att om du fått kredit för en tvättmaskin beviljad, och inte kan betala (du kanske blivit sjuk, skilt dig, blivit arbetslös eller gått i konkurs) så går företaget som sålde tvättmaskinen till KFM, begär att skulden ska krävas in och om avtalet står fast i domstol så kräver kfm dig, via lön, varje månad tills tvättmaskinen är betald, med ränta, med kostnader typ "bokföringskostnad och avikostnad" eller "uppläggningskostnad" och allt. Precis som om du valt att inte betala räkningen.
Du lever på existensminimum tills avtalet är fullföljt. Staten går,enligt mig, kreditmarknadens ärenden.
Så har vi den insolvensutredning som väntas läggas fram i slutet av september. Den kommer koncentrera sig på enbart "skuldsanering". Varför?
Jag har suttit i riksförbundet Insolvens styrelse under några år. Insolvens blev, sent omsider, inbjudna till Ertsborn för att beskriva vad våra iakttagelser kring skuldsanering/obestånd/evighetsgäldenär var. Mötet blev ganska "stormigt" för att uttrycka sig milt. Jag, och någon annan, framförde vår "irritation" över att ingen gäldenärsföreträdare ingick i "expertgruppen". Att visserligen hade en BuS blivit invald i gruppen under nov 2007, men förutom han/hon ¨(hon) så var det arbetsgivarorganisationer, löntagarorganisationer, bankföreningen, inkassobranschen o.s.v. som var inbjudna till "expertgruppen".
Den uppfattningen har vi även informerat justitiedepartementet om. Faktum kvarstår, ingen gäldenärsföreträdare ingår i expertgruppen.
Jag tror att anledningen till att Ertsborn lagt fram en förändring i skuldsaneringslagen är för att inom den åtgärden kan alla fordringsägare sluta upp. Vi Går Med På Vad Som Helst Bara Det Ryms Inom Skuldsaneringslagen. Absolut Preskription Är Inte PÅ! Whatever, bara inte absolut preskription!
Så vi får nog se alla kreativa förslag, absolut preskription, höja normalbeloppet, kapital före ränta, att svenska staten ska driva in statliga fordringar inte privata, att umgängesföräldrar ska ha ett normalbelopp kopplat till sina barn, att att att... gå omintet även den här gången. Jag sätter en skinande blank 1-krona på att skuldsanering är allt Ertsborn lyckats förhandla sig till, att de övriga (viktiga) frågorna, vänder tillbaka till Justitiedepartementet med en lapp "Viktigt"
och där stannar möjligheterna för gäldenärskollektivet att få igenom vad som krävs.
Ulrika Ring
Insolvens Stockholm
Läs även andra bloggares åsikter om Insolvens Stockholm, Ertsborn, insolvensutredningen, gäldenär
intessant.se
torsdag 11 september 2008
Och där satt den!
I krysset!
jag hann just skriva det där *pekar på inlägget nedan* innan jag såg att SvD lagt ut en artikel om att Finansinspektionen ska få 25 miljoner extra.
5 miljoner av dessa "...ska Finansinspektionen få ansvar för att utbilda allmänheten i privatekonomi. 5 miljoner ska gå till detta.
–Ibland kommer hyresavin som en överraskning, säger Mats Odell. Han tror att många skulle kunna få sin hushållsbudget att fungera bättre med stöd och utbildning från staten."
Ni ser mina vänner, det uppdrag Kronofogden har idag kostar för mycket. Att staten ska driva in bl.a. SMS-lån till fordringsägarna kostar 30 - 50 skattemiljarder per år.
Så köp de aktier tidningen Affärsvärlden rekommenderar. Och så stoppar ni in utdelningen i lån till staten. För om politikerna tror att lösningen på problemet är att "utbilda" och "lära" människor betala sina räkningar så är dom helt fel ute.
Folk "struntar" inte i att betala sina räkningar. Människor betalar inte sina räkningar för det finns inga pengar.
Finns det pengar betalar man. '
Finns det inga KAN man inte betala.
Och de som inte kan betala hamnar hos Kronofogden. Och då är det STOOORA skattepengar vi talar om...
Att människor får problem med hushållsekonomin (dvs att dom inte KAN betala sina räkningar) beror mycket ofta på arbetslöshet, sjukdom, skilsmässa eller konkurs. Det ska bli spännande att se finansinspektionen "lära" människor inte göra de dumheterna...
F.Ö. tycker jag det är förskräckligt att Mats Odell tror att människor vräks pga att dom glömt bort hyran. Min erfarenhet är att människor som inte har pengar till hyran är paralyserade av skräck, ångest och oro varje vaken stund av varje dygn. De skulle antagligen ge en arm för att få glömma bort hyresavin.
Ulrika Ring
Insolvens Stockholm
Läs även andra bloggares åsikter om kfm, kronofogden, hushållsbudget, finansinspektionen, arbetslöshet, skilsmässa, konkurs, sjukdom
intressant.se
måndag 8 september 2008
Fast det är klart...
...alla mår väl inte riktigt lika dåligt som den gäldenär kfm anser sig behöva undervisa...
Ulrika Ring
Insolvens Stockholm
Läs även andra bloggares åsikter om kfm, indrivning
intressant.se
Att "ta" ett lån
Tar man sig ett lån? Får man inte ett lån beviljat av någon?
Sitter "hemelektroniksbutikens" personal förvirrade och tittar på när den oansvarige konsumenten bär ut den ansvarige butikens saker med ett "jag tar den på kredit" över axeln? Jag fattar ingenting.
En av SVDs artiklar. Där finns en läsarfråga till höger. Frågan läsarna ska svara på lyder:
"När tog du ett banklån senast?" På en skala hur passiv framstår banken?
Vi kan inte bo i samma land, Sverige, jag och de som skriver och uttrycker sig om lån, krediter och andra avtal. För där jag bor, och på det internet jag använder, och den media jag tittar, hör och läser på, där är det inte konsumenten som jagar lån. Där är det långivarna som jagar konsumenten. Och det är långivarna som godkänner det lån som alla skriker om att svensken "tar" och på så sätt skuldsätter sig. Och det är den stackars långivaren som får statens stöd att driva in de 35 000 SMS-lån som i år räknas bli statens angelägenhet. Stöd av staten mot gäldenären, som kanske är en sjukpensionär som inte kan arbeta för han blev överkörd av en buss!
Jag tar mig för pannan.
Det är reklam vart jag än vänder mig, "left, right and center" och det är reklam för lån eller krediter eller långvariga avtal (ex. tele, internet, mobiltelefoni yada yada yada) HELA TIDEN. Med posten kommer reklam, ofta innehåller den reklamen någon form av erbjudande om kredit eller lån. T.o.m. papperet som är vikt runtom reklamen är reklam för lån.
Om någon vill "ta ett lån" så blir det inget lånande med mindre än att någon har godkänt eländet. Jag vill påstå att svensken står i skuld till någon som har skuldsatt honom/henne. Eller är de stackars förfördelade fordringsägarna utan något som helst ansvar?
Alla som lyckats med att "ta" ett lån utan att långivaren godkänt lånet kan räcka upp en hand.
Oj vad få händer jag ser i luften...
Sen när konsumenten inte kan betala så kommer kfm och ska lära konsumenten (sid. 10-11) någonting. Vavava?
Finns vi i samma land?
Ulrika Ring
Insolvens Stockholm
Läs även andra bloggares åsikter om kfm, lån, låna, konsument, långivare, fordringsägare
intressant.se
Den "opartiske" kronofogden
Verkar ha tagit på sig lärarrollen. I skatteverkets och kronofogdens tidigare gemensamma tidning "protokoll" säger en medarbetare på KFMs försäljningsenhet i Stockholm:
"...Matthias vågar inte gissa
om auktionerna är lönsamma eller ej för
borgenärerna.
– Det är nog mera ett sätt att lära de
här personerna att deras saker faktiskt
utmäts och säljs om man inte kan betala
sina skulder"
Så den kvinna som fick reumatism mitt i sitt fungerande yrkesliv, blev sjukpensionär och i kaoset med att uppfostra två barn, vara sjuk OCH få problem med ekonomin hon ska lära sig? Lära sig vad? Vad har Kronofogden att lära henne?
Föraktfullt är vad det är.
Länk till tidningen protokoll.
http://www.skatteverket.se/download/18.2a9d99b2110b7fcf5c08000838/protokoll200701.pdf
Och det blir bara tydligare och tydligare att statstjänstemännen på KFM inte är riktigt så opartiska som dom säger sig vara. GP
Läs även andra bloggares åsikter om kfm
intressant.se