lördag 11 oktober 2008

brevväxling med civilutskottet

En medlem i Stockholm har haft en kommunikation med både kfm och civilutskottet. Insolvens Stockholm fick ta del av denna kommunikation och här är vårt svar.

Insolvens Stockholm har tagit del av både Roger Nilssons mail till civilutskottet och kronofogdemyndighetens (kfm) kommentar. Vi lämnar här våra synpunkter.

Vi tycker det är positivt att kronofogdemyndigheten säger att ansvaret för de problem som skapas av utmätning och Utsökningsbalken (UB) ligger på lagstiftarnas bord att åtgärda. Liksom verksjuristen tror även vi att en stor del av problemen med evighetsgäldenärer springer ur UB. Det som diskuterats mellan Roger Nilsson, civilutskottet och kfm, dv.s. gäldenärens möjligheter att spara, är ett bra exempel.

Ju svagare ekonomi, desto viktigare är ett sparat kapital för att kunna planera. För en gäldenär på obestånd kan ett sparat kapital, om så bara några hundralappar, innebära att få stopp på ev. nyskuldsättning. Även kommunala budget och skuldrådgivare (BuS) har påtalat det omöjliga i att en gäldenär inte tillåts spara. Utmätning av små kapital sparade ur gäldenärens förbehållsbelopp är för bl.a BuS, samt övriga rådgivande enheter ex familjeslanten och Insolvens, direkt tillintetgörande för arbetet med gäldenärens ekonomiska rehabilitering. Ekonomisk rådgivning innebär bl.a. att utbilda och hjälpa den ekonomiskt utsatte till balanserad ekonomi, något som inte tillåts idag och som även verksjuristen påpekar ”..den som är gäldenär och föremål för Kronofogdemyndighetens åtgärder inte kan ges möjlighet att spara”.

Det måste anses kontraproduktivt när ett myndighetsuppdrag (kfm) motarbetar en annan myndighets uppdrag (BuS).

För att få en uppfattning om överskuldsättningsproblemets omfattning kan vi läsa i kfms rapport ”Alla vill göra rätt för sig” sid 55, punkt 7.2.3.

Arbetsgruppens undersökning pekar på att mellan 400 000 och 600 000 individer, eller 6-9 procent av befolkningen, i Sverige är överskuldsatta. En jämförelse med andra länder visar en liknande omfattning.

Därefter följer redovisningar av vilka avgränsningar man gjort, att man endast räknat på sjukvårdskostnader och produktionsbortfall, redovisning av hur man räknat och på sidan 56, punkt 7.3, tredje och andra stycket från slutet:

De sammanlagda kostnaderna för överskuldsättning utifrån ovanstående bedömningar kan därför beräknas hamna i ett intervall mellan 30 – 50 miljoner kronor. Denna bedömning bygger på att det finns 400 000 överskuldsatta personer i Sverige. Om antalet är 600 000 istället blir beloppen väsentligt högre.

I dessa siffror ingår inte kostnader i form av administration för myndigheter och borgenärer eller några andra samhällskostnader. Inte heller har vi beaktat att det ofta inte endast är den överskuldsatte själv som drabbas utan hela dennes familj.”

Problemet är alltså stort, tom mycket stort. Redan innan den nuvarande ekonomiska nedgången gjorde sin entré. Gör man en annan avgränsning, ex räknar in kostnaden för hela familjen, hamnar vi långt över 30 – 50 skattemiljarder. Vi har tidigare informerat om problemet med barn som inte tillåts umgås med och träffa båda sina separerade föräldrar. Också det en betydande skattefinansierad kostnad för samhället.

Det talas i flera sammanhang om vikten att spara. Vi förstår inte varför man känner sig tvungen hindra en överskuldsatt från att ha en långsiktig budget? Varför anser man att sparande är något som gäldenärer på obestånd inte behöver? Gäldenärer på obestånd tvingas leva extremt fattigt.

Mycket av privatekonomi idag är räkningar man betalar i efterskott och ofta ackumulerat. Det är i princip endast hyran och försäkringar som betalas i förskott. Många räkningar, ex internet, telefoni, försäkringar o.s.v. betalas oftast med längre intervaller än en månad,. Det blir också billigare att välja en sådan betalningsordning, exempelvis vid försäkringspremier. Ska en person betala en räkning varje månad tillkommer en faktureringsavgift på ca 50 kr/räkning/månad och med 4 sådana räkningar per månad blir summan ca 200 kr. En inte försumbar utgift för en som med 4 274 kr/månad, exkl hyra, ska betala alla månadens räkningar, utgifter och övriga levnadsomkostnader.

Gäldenärer på obestånd har ofta en synnerligen besvärlig situation med mycket ansträngd ekonomi. En svag ekonomi är också en sårbar ekonomi. Ett sparat kapital kan underlätta, framförallt för överskuldsatta barnfamiljer som ska finansiera höst/vinter/vår/sommarkläder till växande barn och ungdomar. Kfms verksjurist skriver, ”Kronofogdemyndighetens erfarenhet från olika dialoger med gäldenärer är att det är svårt att under lång tid kunna leva på denna nivå, än mindre ha möjlighet att spara några medel.” Vi delar den uppfattningen. Är det verkligen meningen att det ska vara så omöjligt för en gäldenär på obestånd att komma tillbaka till en balanserad ekonomi att inte ens myndigheten BuS, med sin kunskap och sitt uppdrag från lagstiftarna, ska klara hjälpa dessa personer?

Roger Nilsson har inte fel i sitt mail till civilutskottet och vi tycker mycket i kfms kommentar bekräftar Nilssons bild. Roger Nilsson och verksjuristen har samma uppfattning, fattigdomen hos gäldenärer, men vad som skiljer Roger och kfm åt är vems ansvaret är. Nilsson uppger kfm som ansvarig till vissa delar, kfm skjuter ansvaret på lagstiftarna. Oavsett vem som har rätt så är det som verksjuristen skriver: ”Utsökningsbalken är beslutad av riksdagen efter många års prövning och ger uttryck för vad lagstiftaren anser ska vara en rimlig balans mellan borgenärens intresse av att få betalt och gäldenärens intresse av ekonomiskt skydd för det som är nödvändigt för gäldenärens uppehälle.” Dvs att nuvarande ordning är lagstiftarnas ansvar.

Men är det verkligen lagstiftarnas vilja att överskuldsatta inte ska tillåtas planera sin ekonom och därmed hållas i evighetsgälderi? Att s.k. ”Snabblåneföretag”, som gjort en undermålig kreditprövning innan beviljande av lån, ska prioriteras före gäldenärens rätt att, ur sitt normalbelopp, spara ihop en välbehövlig buffert, en buffert som också kan lägga grunden till en ekonomisk rehabilitering?

När gäldenären inte medges skapa ett ekonomiskt skydd för nya ekonomiska problem anser vi det direkt motverka kfms uppdrag att minska antalet gäldenärer. Det spelar ingen roll vem som genererat problemet. Om det är UB som reglerar att gäldenärer inte ska få spara ihop en buffert anser vi det vara fel. Om det inte är UB som reglerar detta förfarande utan UB som lämnat ansvaret till kfm att besluta om, så är även detta fel. Oavsett var felet ligger är det fel att gäldenärer på obestånd inte kan spara ur sitt förbehållsbelopp. Vi kan heller inte tro det är lagstiftarnas avsikt att hålla flera hundra tusen gäldenärer i ett konstant ”evighetsgälderi”? Att skjuta kostnaden på samhället? Speciellt om anledningen till det ekonomiska haveriet inte varit något gäldenären själv kunnat påverka?

Tittar man på problemet opartiskt ser man många tveksamheter inom UB. Det är bl.a. exemplet som diskuteras, det är att borgenären själv avgör om staten ska driva in ränta före kapital, att umgängesbarn förhindras träffa båda sina föräldrar, att människor ska ställas bostadslösa för småskulder o.s.v. o.s.v. Regler som alla regleras av UB och dess utformning idag. När vi ser hur människor har det och vad dom utsätts för är det inte långt borta att tro att systemet självt syftar till att hålla gäldenärer kvar i sina misslyckanden. Svenska staten har möjlighet att, liksom exempelvis våra nordiska grannländer, ställa krav, via UB, på vad man utmäter för och hur utmätning ska gå till.

Konsekvenserna av att gäldenärer inte medges sparande är bl.a. avstängning av el.

Sluträkningen, ackumulerad under året, är sällan möjlig att finansiera med innevarande kalendermånads förbehållsbelopp, och innebär att barnfamiljer sitter i mörker, med välplanerad inköpt mat i frysen som förfars, och ingen elektricitet under månader. Omöjligheten att ha ett sparat kapital innebär telefonräkningar som inte kan betalas. Telefon kanske inte är direkt livsnödvändig, men den upplevda skammen, utanförskapet, hos barn och ungdomar när dom kommer till skolan och fröken/kompisarna inte kunnat nå föräldrarna/barnet kvällen innan för telefonen är avstängd pga bristande betalning ska inte underskattas. Detta är en verklighet för många barn som växer upp i hushåll med överskuldsatta föräldrar. Ingen el, ingen telefon, dåligt med kläder.

Vill lagstiftarna ha det så? Är det folkets vilja?

Kmfs s.k. normalbelopp, uppgår till knappt 80 % av konsumentverkets (KoV) beräkning för genomsnittliga levnadsomkostnader i Sverige. Även försäkringskassans (FK) norm för skälig boendestandard är högre än kfms lagstiftade förbehållsbelopp. Ensamstående familjer med bostadsbidrag baserat på taxerad inkomst utmäts. Det betyder att även om en familj har behov av bostadsstöd via FK, hamnar familjens intäkter, tillsammans med bostadsbidraget, över kfms förbehållsbelopp och familjen utmäts, ibland just tack vare att familjen beviljats bostadsbidrag. Av någon anledning har UB frikopplats från övriga departementsutredningar och ”lever sitt eget liv”, helt utan samordning med statliga bidragsnivåer.

Verksjuristen upplyser även om ”Bland kostnader som Kronofogdemyndigheten har ansett ska räknas som vanlig levnadskostnad, och därmed inte omfattas av normalbeloppet utan beräknas särskilt, finner man sjukdomskostnader som i normalfallet beaktas med belopp motsvarande vad gäldenären har att betala upp till det s.k. högkostnadsskyddet.

Även förfarandet kring sjukdomskostnader blir motsägelsefullt.

När kfm godkänner en sjukdomskostnad så tar man en beräknad årskostnad och slår ut beloppet per månad. Dvs, kfm utgår från att gäldenären ska disponera det årliga godkända sjuksomstillägget, utslaget per månad , vid tillfällen då det behövs. När gäldenären inte tillåts spara tilläggsbeloppet,i en buffert, att användas vid tillfällen då det behövs, är risken stor att det inte finns pengar disponibla på kontot när räkningen till det allmänna ska betalas. Vid en sådan situation blir förstås den obetalda sjukhusräkningen ett nytt ärende hos kfm. Så kan det fortsätta in i evigheten. Så har också begreppet ”evighetsgäldenär” kommit till. Utmätning tar aldrig slut. Gamla gäldenärer, nya skulder. ”Utmätning för evigt”. Ett gälderi för evigt. Ett problem som ligger på lagstiftarna att reda ut. Precis som verksjuristen skriver så är det förfarande som används idag lagstiftarnas ansvar.

Det finns många liknande exempel, exempel som är motstridiga och som har som konsekvens att gäldenären får mycket svårt att bryta sin nedåtgående spiral av skuldsättning. UB reglerar utmätning och den utmätningsordning UB idag reglerar behövs ses över. Detta vare sig UB reglerar tillvägagångssättet eller om UB inte reglerar och överlåter till kfm att reglera hur en viss problemställning ska hanteras.

Roger Nilsson refererar till en artikel i Göteborgs Posten (GP) per den 2008-07-24 ”Tvingas sälja. efter nya regler”. Även vi har reagerat och skickat brev till kfm med anledning av den artikeln, vi inväntar därför kfms svar innan vi kommenterar den artikeln.

Med vänlig hälsning

Ulrika Ring

för styrelsen

Insolvens Stockholm


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

intressant.se

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar