Räfst och rättarting

Vi som varit med ett tag har följt "nu-ska-det-göras-upp-loopen" tidigare. Cykeln har kallats olika saker varje gång, det har varit avgångsvederlag, fallskärmar. Den här gången heter det bonusar och pensioner. Med viss periodicitet ska systemet byggas upp, ligga på topp, kollapsa och vara lugnt ett tag. Så börjar det om. Igen och igen. Namnen är olika, men det är samma belopp och samma "skikt" som "cyklar".

Den här gången, i alla fall för nu, stannade det med enbart räfst. Något rättarting gick det aldrig till. Ingen behövde avsättas.

Men för de som inget har och inget får? Socialbidragstagare som ökar, människor utan nätverk och stöd när systemet fallerar och inte kan (vill) hjälpa? Överskuldsatta familjer som, genom förlust av inkomst INTE genom för stora utgifter, inte klarar elräkningen? Barn som växer upp i fattigdom för att storbanken ska ha statens stöd att driva in avtal (KFM)? Alla dessa människor som med sina microekonomier ska bygga upp det system som gång efter gång struntar i den lilla människans kamp med SYSTEMET, vart ska dom vända sig?

Jag pratade med en medlem för någon dag sedan. Han var så besviken, han var per definition arbetare, ägde inget kapital och sålde sin arbetskraft mot lön, och undrade vem som stod vid hans sida. Vem som förde hans talan. Hans högsta företrädare inom facket hade beviljat en person mer pengar i pensionsinbetalning per månad än han tjänade på tre år. Han sa:
- "De är löss allihopa. Varenda en."

Och jag vet inte, men när systemet själv formar personer som upprätthåller systemet så är det lätt att bli cynisk. Det är väl tur att det kommer nya friska individer som inte följt loopen gång efter annan och som tror att räfst och rättarting är lösningen på problemet. Och jag menar inte Wanja enbart. Jag menar att man stöter på detta fenomen överallt. Socialarbetare, kommunpolitiker, nationella politiker, människor som gör sina val utifrån vad andra runt om väljer, vi har försäkringskassan, skattemyndigheten, andra myndigheter o.s.v. o.s.v.

Att komma åt själva grundproblemet, "systemet i människan, människa i systemet" verkar vara ett hopplöst företag.

Och under tiden drunknar olika föreningar och organisationer (vi, kyrkans diakoniverksamhet, majblomman, frälsningsarmen m.fl. m.fl. m.fl) i förtvivlade rop på hjälp från människor som inget har och som inget får. Det är inte rationellt, det är inte samhällsekonomiskt, men det ÄR.

//Ulrika Ring
Insolvens Stockholm
www.insolvensstockholm.se

Läs även andra bloggares åsikter om KFM, kommunpolitiker, socialbidrag, Wanja Lundby-Wedin

pingat på intressant.se