Fast det är klart...

...alla mår väl inte riktigt lika dåligt som den gäldenär kfm anser sig behöva undervisa...

Ulrika Ring
Insolvens Stockholm

Läs även andra bloggares åsikter om kfm, indrivning
intressant.se

Att "ta" ett lån

Tar man sig ett lån? Får man inte ett lån beviljat av någon?

Sitter "hemelektroniksbutikens" personal förvirrade och tittar på när den oansvarige konsumenten bär ut den ansvarige butikens saker med ett "jag tar den på kredit" över axeln? Jag fattar ingenting.

En av SVDs artiklar. Där finns en läsarfråga till höger. Frågan läsarna ska svara på lyder:
"När tog du ett banklån senast?" På en skala hur passiv framstår banken?

Vi kan inte bo i samma land, Sverige, jag och de som skriver och uttrycker sig om lån, krediter och andra avtal. För där jag bor, och på det internet jag använder, och den media jag tittar, hör och läser på, där är det inte konsumenten som jagar lån. Där är det långivarna som jagar konsumenten. Och det är långivarna som godkänner det lån som alla skriker om att svensken "tar" och på så sätt skuldsätter sig. Och det är den stackars långivaren som får statens stöd att driva in de 35 000 SMS-lån som i år räknas bli statens angelägenhet. Stöd av staten mot gäldenären, som kanske är en sjukpensionär som inte kan arbeta för han blev överkörd av en buss!

Jag tar mig för pannan.

Det är reklam vart jag än vänder mig, "left, right and center" och det är reklam för lån eller krediter eller långvariga avtal (ex. tele, internet, mobiltelefoni yada yada yada) HELA TIDEN. Med posten kommer reklam, ofta innehåller den reklamen någon form av erbjudande om kredit eller lån. T.o.m. papperet som är vikt runtom reklamen är reklam för lån.


Om någon vill "ta ett lån" så blir det inget lånande med mindre än att någon har godkänt eländet. Jag vill påstå att svensken står i skuld till någon som har skuldsatt honom/henne. Eller är de stackars förfördelade fordringsägarna utan något som helst ansvar?

Alla som lyckats med att "ta" ett lån utan att långivaren godkänt lånet kan räcka upp en hand.
Oj vad få händer jag ser i luften...

Sen när konsumenten inte kan betala så kommer kfm och ska lära konsumenten (sid. 10-11) någonting. Vavava?

Finns vi i samma land?

Ulrika Ring
Insolvens Stockholm

Läs även andra bloggares åsikter om kfm, lån, låna, konsument, långivare, fordringsägare
intressant.se

Den "opartiske" kronofogden

Verkar ha tagit på sig lärarrollen. I skatteverkets och kronofogdens tidigare gemensamma tidning "protokoll" säger en medarbetare på KFMs försäljningsenhet i Stockholm:

"...Matthias vågar inte gissa
om auktionerna är lönsamma eller ej för
borgenärerna.
– Det är nog mera ett sätt att lära de
här personerna att deras saker faktiskt
utmäts och säljs om man inte kan betala
sina skulder"

Så den kvinna som fick reumatism mitt i sitt fungerande yrkesliv, blev sjukpensionär och i kaoset med att uppfostra två barn, vara sjuk OCH få problem med ekonomin hon ska lära sig? Lära sig vad? Vad har Kronofogden att lära henne?

Föraktfullt är vad det är.

Länk till tidningen protokoll.
http://www.skatteverket.se/download/18.2a9d99b2110b7fcf5c08000838/protokoll200701.pdf

Och det blir bara tydligare och tydligare att statstjänstemännen på KFM inte är riktigt så opartiska som dom säger sig vara. GP

Läs även andra bloggares åsikter om kfm
intressant.se

DN för ett tag sedan.

...närmare bestämt DN den 7 juli.

Jag undrar hur många som under lång tid varit gäldenärer på obestånd som fortfarande har kvar sin bostadsrätt, har en dyr bil, har fonder o.s.v.

Det finns säkert någon/några. Men inte bör det vara så många. Vad jag däremot tror är att när KFM skärpte tonen mot gäldenären så dök fordringsägarna längre ner i sina kistor, främst för att få vara med och dela den kaka på 3, 2 miljarder som kfm enligt prognos räknar med att dra in till privata fordringsägare i år.

Det finns kanske en och annan indikation på att det är så. GP.
Den artikeln säger så mycket om vad för elände staten ställer till med.

Ulrika Ring
Insolvens Stockholm

Läs även andra bloggares åsikter om kfm, indrivning, gäldenär, borgenär
intressant.se

Krönika i SVD fre 08-09-05

SVD. "Vem ansvarar för skuldberget?"

När Karin Arnell i fredagens krönika i SVD talar om skuldberget skriver hon: "...Förr sparade man och planerade sina inköp..." och jag tror Karin slår spiken rakt på huvudet där. Nyckelordet är "förr".

Förr var annorlunda mot nu. Förr möttes konsument och handlare i butik, på plats, skakade hand och betalning var kontant mot vara. Handlare ville ha det så, han fick betalt. Köparen ville ha det så, ett undertecknat kvitto visade att varan var hans. Så upprätthölls en förtroendefull maktbalans. Krediter lämnades inte hit och dit. Krediter var något som förbehölls människor man litade på eller man visste absolut behövde krediten. Vi ska inte glömma att många lokala handlare genom tiderna har sett till att mindre bemedlade haft tillgång till det mest nödvändiga.

Men även förr såldes dyrare kapitalvaror. Ibland t.o.m. mot avbetalning. Om en avbetalning mot all förmodan inte sköttes av köparen, hämtade handlare helt enkelt tillbaka varan. En misslyckad avbetalning innebar att handlaren våndades och svor, köparen skämdes, båda slickade sina sår och gick vidare.

Men det var förr. Så är det inte idag. Idag möts konsument och handlare ofta "över en kredit".Krediter marknadsförs intensivt. Det sker genom brevlådan, ute i butik, via internet, media m.m. m.m. "Köp nu. Betala senare" är en medveten handlarstyrd marknadsföring som naturligtvis har påverkat och förändrat konsumenternas köpmönster. Detta till skillnad mot förr, då regeln var "Spara först. Köp Sedan. Och köp kontant." Men det var förr, på den tiden både köpare och säljare var restriktiva med krediter och avbetalningar.

Varför har då kontanthantering blivit "omodern"? Jag tror att en anledning är att handlarna vill ha det så. En stor mängd kontanter är ett vågspel. Hantera kontanter är kostsamt och riskfyllt. Att ha mängder av kontanter i butik utsätter personal för fara. Nästa steg är kredithantering. Krediter är en lukrativ marknad. Relativt säker och möjliggör fler köpare. Och handlaren vill sälja. Internethandeln har pressat priser och ibland tjänar handlaren mer på krediten än på varan. Köpmännen har en vinst i att marknadsföra krediter.

"- Vem ska ta ansvar för skuldberget?" frågar Karin Arnell i sin krönika.
"- Ja inte som det är idag, staten!" blir mitt svar.

Dagen efter Karin Arnells krönika, publicerar SVD en artikel "Skuldberget växer". Där kan vi läsa "Men svenskarna fortsätter att skuldsätta sig och allt fler får svårare att betala tillbaka. Kronofogdemyndigheten räknar med att antalet betalningsförelägganden når rekordnivån 1 miljon i år."

"...svenskarna fortsätter skuldsätta sig...??" Jag är inte säker på att jag förstår hur man menar. Tror man att det bara är "att skuldsätta sig"? Att "ta" en kredit? Det är förstås fullkomligt fel. Vem som helst kan ansöka om en kredit, men krediten är inte disponibel med mindre än att borgenären beviljat krediten.

Vilka får då sin kreditansökan beviljad? Ja naturligtvis är det inga problem för den som har goda inkomster. Kruxet där är att personer med goda inkomster sällan behöver nyttja krediter...

Kfms statistik från skuldsaneringsprocessen:
Nästan var 4:e person (24 %) som fick skuldsanering under 2007 har noll kronor i skuldsaneringsbeslut. Det betyder att gäldenären inte har något betalningsutrymme över huvudtaget utan redan lever på existensminimum.

Ytterligare nästan varannan (44 %) ska betala 0,01 - 20 % av sin skuld. Det blir totalt nästan 7 av 10 som lever på eller nära existensminimum. Det rör sig alltså om ekonomiskt mycket svaga grupper med små eller inga marginaler. Med dessa siffror kan vi anta att borgenären antingen har bedrivit en oseriös kreditgivning och lånat ut pengar till personer som inte borde fått låna, eller så har det gjorts en korrekt kreditbedömning utifrån då kända förutsättningar och sedan har något förändrats i gäldenärens inkomster. Jag tycker inte gäldenären ska lastas för några av dessa alternativ.

För gäldenären erbjuds ytterst få möjligheter till ekonomisk rehabilitering. Förutom skuldsanering, ingen alls. För borgenären ser det annorlunda ut. Baserad på kreditgivning från "förr" reglerar Utsökningsbalken "hur" men inte "vad" staten ska drivas in åt privata kreditgivare. Frånvaron av krav på borgenären skapar noll och inga förutsättningar för gäldenären att få ordning på ekonomin utan skuldsanering. Den som ansökt om kredit står ensam mot borgenären, borgenären har den statliga myndigheten KFM vid sin sida, och mot staten står sig individen slätt.

Jag anser inte att staten ska bära ansvaret för oseriös kreditgivning. Det gör dom redan idag. Jag vill att staten ska "blanda sig ur" eländet med oseriös kreditgivning. Staten ska ägna sig åt att driva in statliga skulder. Marknadsplatsen mellan köpare och handlare ska själva hitta möjlighet att ordna uppkommna problem. Med mindre statlig uppbackning av privata borgenärer tror jag kredit- och lånecirkusen klarar en självsanering. Andra länders företag klarar sig alldeles utmärkt utan statlig inblandning. Jag tror att svenska företag skulle klara sig lika utmärkt även om svenska staten drog sig tillbaka och lämnade åt parterna själva att komma överens.

Det kan hända att Sveriges lagstiftare måste lägga på ett kol. Tiderna blir som vi alla vet bistrare.

Ulrika Ring
Insolvens Stockholm

Läs även andra bloggares åsikter om skuldberget, KFM, borgenär, gäldenär, indrivning, skuldbörda
intressant.se

Detta elände staten sanktionerar!

Västerbottens Kuriren.
Läs själva.

Amen!

Läs även andra bloggares åsikter om sms-lån, indrivning, kfm
intressant.se

Kronofogdens partiskhet

http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=113&a=434756

Kronofogden hävdar med en dåres envishet att man är opartisk och partsneutral i sitt handläggande. Detta ger att man inte skall beakta borgenärens rätt mer än gäldenärens rätt och vice versa.
Detta följer av Regeringsformen.

För den som har skulder hos Kronofogden är det svårt att se att det finns några inslag av opartiskhet, men Kronofogden hävdar i alla fall att så är fallet.

Från och med den 1 januari 2008 övertog Skatteverket borgenärsfunktionen för statliga fordringar. En av de mest centrala anledningarna till detta var att stärka allmänhetens förtroende för myndigheten och att det ska bli tydligt att Kronofogden är en exekutiv opartisk myndighet.

Tillämpningen av Utsökningsbalken har hårdnat avsevärt sedan den 1 januari och som vi ser det beror det inte enbart på en ändrad lagstiftning. Det mest centrala är Kronofogdens tillämpning av lagstiftningen.
Det stora avgörande problemet i detta avseende är att Kronofogden enligt Utsökningsförordningen får utfärda allmänna råd och föreskrifter om hur lagen skall tillämpas.

När nu Kronofogden även uttalar att man är borgenärsföreträdare för privata fordringsägare ser man ganska snart hur bilden formar sig. Myndigheten som skulle bli opartisk och enbart exekutiv har övergått från att representera staten till att representera de privata fordringsägarna.

"Vi är bara ombud för borgenärerna. Vi har betalt för att jobba för dem. Något annat ingår inte i vår roll, säger Annika Persson Arcangioli."

Vi ställer oss frågan hur detta följer Regleringsbrevet som säger att både gäldenärens rätt och borgenärens rätt skall tillvaratas. Det säger vidare att arbetet inom myndigheten skall stärka allmänhetens förtroende för myndigheten, som en opartisk myndighet.
Myndigheten skall dessutom vara tidsenlig och värna de statliga finanserna.

Dessutom är denna, för borgenären, premiebefriade försäkring, en stor kostnad för skattebetalarna. Vill vi ha det så?

Detta ger att vi osökt kommer in på det faktum att kronofogden generar kostnader för staten till förmån för de privata fordringsägarna. Man utmäter så hårt att enskilda blir bostadslösa för småskulder och man generar regelbunden utbetalning av socialbidrag för att man inte får förbehålla sig matkostnader till sina barn.

Kort sagt kan man säga att Kronofogden aldrig varit opartisk, absolut inte är opartisk och har inga intentioner om att vara opartisk. Man kan bara hoppas att myndigheten i framtiden kommer att bli opartisk. Helt enligt Regeringsformen.

Man kan även hoppas att man får förbehålla sig matkostnader till sina barn så att kommunerna inte behöver finansiera privata fordringsägares vinster, genom socialbidrag till barnfamiljer avseende främst matkostnader.

intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om kronofogden staten socialbidrag ekonomi indrivning ekonomiska problem

Och KFMs uppdrag är fortfarande att driva in utan att ställa krav på borgenären.

DN idag.

Jag kan fortfarande inte förstå varför staten inte ställer rimliga krav på vad borgenären ska ha uppfyllt för att få åtnjuta den kostnadsfria service staten ställer upp med via KFMs indrivning.

Det handlar inte om att begränsa avtal eller besluta om att saker får vara si eller så. Det handlar om att misslyckade krediter ska förhandlas mellan gäldenär och borgenär.

Svenskarna har som nation en mycket god betalningsmoral. När människor inte betalar sina räkningar är det oftast pga att dom inte har råd. Ex som en medlem i Insolvens Stockholm som håller på att separera. Hennes ekonomi är god, MEN, övergången mellan en "samboekonomi" och "singelekonomi" hotar just nu stjälpa hennes ekonomi. Lägenheten dom bodde i är för stor och för dyr för henne att klara, men det tar tid att få tag i en ny.

När hon talar med sina fordringsägare (där några är kreditägare) säger dom kategoriskt:
"- Du ska betala enligt avtalet oavsett hur ditt liv ser ut nu. Vi ger ingen respit. Om du inte betalar lämnar vi in till kronofogden och då ökar din skuld på ögonblicket med si och så mycket."

Hon har inga betalningsanmärkningar. Inga misskötta krediter. Inte ännu... Men den höga hyra hon måste betala nu när hennes sambo flyttat gör att ekonomin hotar haverera. Fordringsägarna uppvisar ingen förhandlingsvilja eller någon förmåga att inse att hon bara begär uppskov under tiden hennes ekonomi ska ställas om. Ingen alls. Och varför inte?

För att fordringsägaren har KFM i ryggen. KFM som nu tydligen är ombud för borgenären... Och som sagt, som DN skriver, så finns det några som tjänar storkovan på det som för individen och för samhället är en megakostnad.

Nättidningen www.sourze.se
intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om kronofogden, ekonomi, indrivning, ekonomiska problem

Barn, skulder och skolfoton

Det ligger ett lagförslag som många hoppas på. Som är lagt för att försvåra vissa typer av skulder barn kan få registrerade på sig. Set som är problem för "fattiga barn", skolfoton, vårdavgifter m.m. kommer inte att beröras.

Ja, det går ju fortsätta hoppas, Aftonbladet 2008-07-31, medan vi i Insolvens Stockholm får fortsätta trösta unga vuxna som förtvivlade inte förstår varför han/hon ska betala 850 kr för att han/hon hade mässlingen och hög feber när han/hon var typ 9. Och så får vi fortsätta försöka reda ut den skuldhärva som lagstiftarna tydligen inte vill sätta stopp för. För det här förslaget kommer nog inte förändra mycket för de unga vuxna vi möter.

Och samhället får fortsätta betala.

Läs även andra bloggares åsikter om barns skulder, vårdskulder, skolfoton, indrivning, kfm
intressant.se

Ang DN snabb utmätning oroar politiker

Dagens Nyheter (DN) publicerade under vecka 32 två artiklar kopplade till utmätning. I den första artikeln, 7 augusti, uttryckte Ingela Pedersen, ordförande i Budget och skuldrådgivarnas yrkesorganisation (BuS), en oro för hur den nya utmätningsordningen ytterligare försvårat en redan tidigare problematisk situation för överskuldsatta, samt hur samhället riskerar skapa hemlösa. I den andra artikeln läser vi att politikerna inte förutsett konsekvenserna av en, sedan årsskiftet, för gäldenären tuffare indrivning.
Vi tycker artiklarna väl beskriver skillnaden mellan överskuldsättningens verklighet och lagstiftarnas kunskap. Innan någon åtgärd kommer att visa sig effektiv måste lagstiftarna uppskatta samt definiera vilket problem man syftar lösa.

När man tittar på den nya utmätningsordningen undrar man vad lagstiftarnas intention med den nya hårdare indrivningen var?
Önskade man reducera antalet ärenden hos Kronofogdemyndigheten (KFM)?
Önskade man se minskade kreditförluster för kredit- och postorderföretag?

Var avsikten att upprätthålla en hög privat betalningsmoral?

År 2000 ansökte 3 520 personer om skuldsanering, 1 337 eller knappt 38 % beviljades. År 2005 ansökte 4 178 personer om skuldsanering, 1 516 eller drygt 36 % beviljades. Siffrorna visade att skuldsaneringslagen inte levererat önskat resultat och en utredning tillsattes.
1 januari 2007 trädde den nya skuldsaneringslagen i kraft.
År 2007 ansökte 6 831 personer om skuldsanering, 2 452 eller knappt 36 % uppfyllde skuldsaneringslagens kriterier och beviljades skuldsanering. Siffrorna ovan ska ställas mot det faktiska antalet gäldenärer i riket, 486 134 personer, (KFM 2008-08-13). Runt 117 000 personer har löneutmätning. Jag vill understryka att siffran 117 000 endast gäller de personer som har en utmätningsbar inkomst. Familjer med många barn, ensamstående barnfamiljer, socialbidragstagare och sjukskrivna/sjukpensionärer har svårt att komma upp i utmätningsbar inkomst och de personer/familjer som har för låg inkomst för att möjliggöra utmätning ryms inte i statistiken. Det finns alltså ett mörkertal, kanske tom ett stort sådant

Räknar vi in alla som drabbas sekundärt (partners, barn o.s.v.) lär siffran bli betydligt högre än 117 000.

En fungerande ekonomi är väsentligt för en persons välbefinnande. I en marknadsekonomi säkerställer tillräckliga inkomster en persons basbehov såsom bostad, mat, kläder o.s.v. Kan man inte betala för dessa saker blir tillvaron svår. En människa som konstant måste oroa sig för hur han/hon ska klara el- och telefonräkningen eller hur barnens behov av t. ex. mat och kläder ska finansieras, bryts ner. Det är inte så mycket en fråga om ”OM” utan mer hur lång tid det tar. Vi kan nog utgå ifrån att en ensamstående förälder som, med sina barn, vräks ur sitt hem knappast går till jobbet nästa dag. Kostnaden för basbehoven kommer således falla på det allmänna.

I praktiken ska en person leva med överskuldsättning under några år innan skuldsanering kan bli aktuell. 42 % av de som beviljades skuldsanering år 2007 hade sjukersättning Vi kan ur statistiken utläsa att det kan finnas en koppling mellan sjukdom och överskuldsättning. Frågan är om sjukdom föds ur överskuldsatthet, eller om överskuldsatthet springer ur sjukdom? KFM uppskattar samhällskostnaden för överskuldsättning till 30 – 50 miljarder/år. Skattemiljarder som antagligen väl behövs till något annat utgiftskonto. Medelålders överskuldsatta personer har behov av läkarvård i samma utsträckning som en genomsnittlig sjuttioåring. Lägger vi till kunskapen om barns livsvillkor och hur fattigdom präglar barnens självbild hamnar vi antagligen igen på en betydligt högre siffra.

Tittar vi på vilken typ av skulder som är vanligast hos KFM så är skulder för telefoni och internet i topp. Är det rimligt att företag, utrustade med den nyaste, mest effektiva säljpsykologin får ovillkorad statlig hjälp med att driva in pengar från enskilda personer när det redan då avtalet ingicks borde stått klart att individen inte hade betalningsutrymme för utgiften? När betalning uteblir går borgenären till KFM, får avtalet fastställt och staten hjälper borgenären driva in avtalet i sin helhet. I sin helhet. Staten driver alltså inte bara in ev. förlust till företaget, utan också förlorad vinst. När företag, mer eller mindre lättvindigt, säljer sina produkter och tjänster, ingår antagligen denna statliga ”försäkring” med i kalkylen. Varför skulle annars företag låna till och teckna avtal med 18-åringar som endast har studiemedel (1050 kr/mån, 10 mån/år) som inkomst? 18-åringen klarar inte betala, när han/hon är 30 år har han/hon fast jobb, skulden har vuxit till åtskilliga tusenlappar och den som då äger skulden får hjälp av staten att hämta hem sin ackumulerade vinst. I och med att det inte finns någon gräns för vad som kan drivas in och hur länge skulden kvarstår så skulle man nog kunna kalla det för en ”investering över tid”. Orkar man inte vänta kan man alltid realisera en del av det bundna kapitalet genom att sälja skulden till någon som har mer tålamod.

Vid årsskiftet trädde så en ännu hårdare eller, som KFM ofta kallar det, ”effektivare” utmätning ikraft. Om lagstiftarna avsåg driva in mer vinster till företag så har KFM tveklöst blivit mer effektiv. SR Blekinge rapporterade den 14 juli 2008 att indrivningen i regionen under landets tre första månader ökat med 144 miljoner kronor. 71 skånska barn hade vräkts från sina hem. Innan året är slut räknar man med att 800 barn i riket vräkts från sina hem.
Vid indrivning ställs inga krav på borgenären. Är skulden fastslagen skall staten utmäta gäldenären.Utmätning som kan pågå år ut och år in. I vår förening finns en kvinna som betalat 1,5 miljoner på en ursprungsskuld på 1 miljon. Hon har drygt 14 000 i utmätning varje månad. Har arbetat sedan 13 års ålder. Hennes skuld är idag uppe i 3 miljoner. Allt sker under statens övervakande. Hur jag än vrider och vänder på problemet så kan jag inte förstå att staten ställer upp på den ordningen. Ställer upp och hjälper till. Kvinnans utmätta lön går varje månad till en av Sveriges största banker. Staten driver in vinst åt ”miljardvinstbanken”, genom utmätning av gäldenären.

Vems är ansvaret när krediter blir ”misslyckade krediter”? Vilka är delaktiga i och påverkas av att en privatpersons ekonomi havererar? Vad ska samhällets uppgift och ansvar vara? Hittar inte lagstiftarna en bättre och klokare lösning på obeståndsproblemet oförsiktigt utlånade pengar, ex SMS-lån, än strängare utmätning av gäldenären så kommer sannolikt samhällsproblemet ”överskuldsättning” att växa både i omfattning och i kostnad för samhället.

Med vänlig hälsning
Ulrika Ring
Insolvens Stockholm

Läs även andra bloggares åsikter om kronofogden, kfm, utmätning, SMS-lån
intressant.se

SMS-lån IGEN

Så var det dags igen. "SMS-lån" ökar skriver DN. Antalet fall till KFM som gäller SMS-lån växer, eller skenar snarare. Och så ska det diskuteras igen kring dessa lån.

Hur länge vi än diskuterar frågan, hur mycket vi än förfasar oss, hur illa vi än tycker om eländet SMS-lån så är inte lånen i sig problemet. Om ett företag lånar pengar till en person, varför ska vi bry oss om det? Han/hon/de som driver företaget får man anta är vuxna människor, lika så den som ansöker om lånet. Problemet är alltså inte själva lånen. Problemen är de lån som "misslyckas" och som blir till ett ärende hos KFM.

Vi kan anta några saker.
Kreditkontrollen SMS-företagen hålls med kan vi anta vara undermålig. Till skillnad från bankerna så har SMS-låneföretagen en "sky-high" procent som går till indrivning. Enligt DN går så många som 10 % av SMS-lånen till KFM för indrivning. Bankerna ligger på någon promille när det kommer till kreditförluster gentemot privatpersoner.

Att det är personer med svag betalningsförmåga. Vi kan utgå från att den person som måste låna 3 000 kronor är 3 000 kronor kort. Det kanske finns en och annan som tar ett SMS-lån fastän han/hon hade 3 000 kronor över på bankkontot. Men de flesta har antagligen inte pengar på kontot.

Så kan vi fortsätta. Är Någon Förvånad Över Att Fenomenet SMS-lån Fortsätter Växa?

Varför skulle SMS-låneföretagen sluta? De tjänar ju pengar! Även på sina "misslyckade" krediter. På de låntagare som fullgör sin del av avtalet tjänar företaget några hundralappar. På de som "misslyckas" med sin kredit tjänar företaget några TUSENLAPPAR, om än lite längre bort i tiden.

När en kredit "misslyckas" får företaget rätt att skicka statligt avlönade fogdar att utmäta gäldenären. "Poof" låter det och personen - som antagligen inte borde fått något lån beviljat - försätts i fattigdom. Staten frågar inga frågor, staten utmäter och hjälper så företag att få in sin över tid ackumulerade vinst!

Det finns typ inga risker för SMS-låneföretagen. Antingen lite mindre i vinst idag, eller lite högre vinst om några år. Allt med statens hjälp. Att sedan lagstiftare och myndigheter kallar SMS-lån en styggelse är förbluffande. Styggelsen med sms-lån är att oavsett hur avtalet utformats så sätter svenska staten sina fogdar att utmäta gäldenären. Även om det stått klart redan från början att gäldenären inte skulle klara utgiften.

Jag tror att om man vill förändra mängden ärenden som går till kronofogden, för det är det som är problemet inte lånen i sig, så måste man titta över KFMs uppdrag. Det går inte å ena sidan oja sig över att problemet finns och å andra sidan delta i spektaklet genom att driva in vinster till företagen.

Om en försäkringstagare ska få en försäkring att lösa ut, så kommer han/hon vara tvungen att uppfylla vissa krav försäkringsbolaget ställer. Har man inte uppfyllt kraven får man heller ingen ersättning. Ex. sitter jag på trägolvet i köket och leker med bensin och tändstickor, huset brinner ner så kommer försäkringsbolaget att undra varför jag ringer.

Men när det kommer till indrivning så ställs inga krav. Inga som helst. Den som för tillfället äger avtalet som reglerar skulden kommer att få hjälp av staten via KFM att driva in skulden, hela skulden samt vinsten. Även om det är ett sk. SMS-lån. Trots att alla tycker att SMS-lån är en styggelse.

Så KFM driver in. Eller snarare driver människor till sjukdom, hemlöshet, barn från sina föräldrar o.s.v. En "försäkring" för borgenären som kostar samhället 30 - 50 miljarder. Skattemiljarder.

Läs även andra bloggares åsikter om SMS-lån, kronofogden, KFM, indrivning, löneutmätning, vinst
intressant.se

Barn i fattiga familjer

För ett tag sedan kom det en fin rapport "bättre stämma i bäcken än i ån" där två nationalekonomer har tittat bl.a. på kostnaden för utanförskap av olika slag och överfört prislappen på barn för att påvisa att om samhället värnar och prioriterar barnen så kan samhället också spara pengar. Riktiga genomtänkta stödåtgärder för barn som har problem (ekonomiska eller sociala eller både och) sparar helt enkelt skattepengar.

Det är något vi "vanliga" människor redan visste, men politiker är inte som oss andra rationella, ekonomiskt tänkande "vanliga" människor. Politiker behöver en rapport, eller en utredning för att ens överväga fundera över en fråga.

Stockholms socialborgarråd Ulf Kristersson satt med när rapporten presenterades. Ska vi titta på Stockholm en stund och se hur "bra" dom verkar för att stötta barn som har problem? Hur väl genomtänkta försöken att förhindra just utanförskap är?

Barn vräks i Stockholm. Oftast ligger obetalda hyror bakom. När mamman eller pappan inte kan betala hyran - det finns inte pengar! -går de och söker kommunalt ekonomiskt bistånd. Det gör ont, det tar emot men "därtill är föräldern nödd och tvungen" och släpar sig således i slutet av repet iväg för att möta det stålbad kontakt med socialförvaltningen är. Ansökan lämnas in och beslutet - som låter vänta på sig, dagar, veckor.. tid föräldern konstant har en klump i halsen och oro i magen - med AVSLAG kommer såsmåningomnågonstanslångtbortiframtiden som ett brev på posten.

Vi har fall på fall där förtvivlade vårdnadshavare försöker få socialförvaltningstjänstemannen att hjälpa till. Socialförvaltningen nekade senast förra veckan en kvinna med en tonårsdotter ekonomiskt bistånd. De var väl införstådda med att om inte ekonomiskt bistånd betalas ut kan inte kvinnan betala sina tre obetalda hyror och familjen kommer att vräkas. "AVSLAG". Ödet för den familjen är därigenom signed sealed delivered!

Mer: Stockholms Stad har en rar liten policy, "beviljar inte ekonomiskt bistånd för SL-biljetter på sommaren". Vilket i praktiken innebär att barn i fattiga familjer får gå hem när hela kompisgänget åker in till kungsträdgården och äter en glass, eller tar bussen för att bada. Jo, dom kanske kan följa med, om dom börjar gå typ 2 timmar innan kompisarna åker så dom kan vara på samma plats samtidigt. Inte kan dom cykla till badet heller, sånt som cyklar betalar inte socialförvaltningarna för.

Så utanförskapet landar snabbt på den unges axlar, den unge som tidigt får lära sig upplevelsen av ordet "frustration". Varje gång han/hon går hem, ledsen för att han/hon inte kunde följa med polarna till vad nu polarna ska göra. Varje gång han/hon får gå och lägga sig i badkaret istället för att bada och busa med vänner vid stranden. Varje gång han/hon, en solig dag med 25 grader i skuggan, får använda sig av minnet av hur glass smakar under tiden kompisarna äter sin "Magnum Mayan Mystica". Varje gång växer känslan av utanförskap och någonstans efter vägen exploderar accepterandet av utanförskapet, och frustrationen riskerar driva den unge till att göra något som kostar Stockholms Stad betydligt mer än vad det där SL-kortet och glassen hade kostat.

Läs även andra bloggares åsikter om socialbidrag, fattigdom, ungdomar, utanförskap
intressant.se

Ang. barn med umgängesföräldrar på obestånd

Föreningen Insolvens Stockholm vill återigen påpeka för lagstiftare samt Kronofogdemyndigheten (KFM) det orimliga i att barn till separerade umgängesföräldrar med obeståndsproblematik inte räknas till begreppet familj. Begreppet familj är svårdefinierat men i princip alla samhällskulturer omfattar biologiska och adopterade barn i konceptet ”familj”. Denna uppfattning gäller dock inte för svensk lagstiftning eller tillämpning av utsökningsbalken (UB).

I UB (7 kap. 4 §§) står det: ” Lön får tas i anspråk genom utmätning endast till den del den överstiger vad gäldenären behöver för sitt och familjens underhåll samt till fullgörande av betalningsskyldighet mot annan som vid utmätning av lön har bättre rätt till lönen.”

En umgängesförälder, förutsatt att han/hon förstått betalordningen, kan visserligen få förbehålla sig beloppet för att betala underhållsstöd för sina barn till boföräldern, men att förbehålla sig pengar så barnet får träffa den förälder han/hon inte varaktigt bor med tillåts inte. Det är inte en prioriterad utgift. Barns rätt att träffa båda sina föräldrar får därmed anses inte gälla barn till föräldrar på obestånd.

Vi menar att det är en inställning som inte hör ihop med ett modernt samhälle. Idag strävar myndigheter och organisationer, samt samhället i övrigt, att båda vårdnadshavarna, vid en separation, för barnet/barnens bästa, ska stanna i barnens liv som en närvarande, aktiv och intresserad förälder. Inställningen att varje barn har rätt till och behöver båda sina föräldrar som stöd och som förebilder framförs ofta.

Att förestå ett hushåll med barn kostar pengar, även om barnet inte permanent bor i hushållet. UB, dess tillämpning och praxis, skiljer dock inte på behov av pengar för ett hushåll utan barn och ett hushåll med umgängesbarn. Det görs inga tillägg för barn som inte varaktigt bor med sin förälder . Förutom hyran och resor till och från arbetet får en ensamstående utan barn och en umgängesförälder med barn behålla totalt 4 374 kr till räkningar samt till sin livsföring i övrigt.

Enligt Statistiska Centralbyråns (SCB) senaste statistik, (år 2006), bor 404 186 barn i hushåll med endast en vårdnadshavare. 333 565 (el knappt 83 %) barn lever med sin mamma och 70 619 (el drygt 17 %) med sin pappa. Vi kan alltså utläsa att de flesta barn bor hos sin mamma efter en separation varför vi kan anta att en separerad förälder med utmätning oftare är en pappa än en mamma. Det ger fler dimensioner åt problemet, det är alltså inte bara ett problem för umgängesföräldrar som sådana, utan också ett tydligt ”pappa-barn” problem.

Vi vill påpeka och förtydliga att vi inte har uppfattningen att alla separerade föräldrar lever med obeståndsproblematik.

Barn kostar pengar. Enligt KFMs egna anvisningar kostar ett barn under 6 år 77 kr/dag och ett barn sex år och uppåt kostar 89 kr/dag. Vi har jämfört med Konsumentverkets beräknade kostnader och kan se att deras normalbelopp för ex. ett barn på 15 år ligger något högre. En flicka 15 år beräknas enligt KoV till 98 kr/dag och en pojke 15 år till 106 kr/dag.

Jag exemplifierar med ett räkneexempel. Jag väljer att utgå från en fiktiv person, men skulle mycket väl kunna välja en faktisk person då det finns gott om exempel.

En 3-barnspappa med inkomst på 18 000 efter skatt. Månadshyran för 3-rum och kök, kostar 6 870 kronor/månad. SL-kort på 690 kronor/månad samt normalbelopp för en ensamstående 4 374 kr utgör tillsammans hans förbehållsbelopp, vilket hamnar på 11 934 kronor per månad. Den summan ska täcka hyra, SL-kort, telefon, mat, hårklippning, kläder, tvättmedel, sparande till sällanköpsvaror, läkarbesök, tandläkarbesök, elkostnad o.s.v. o.s.v. o.s.v. Och alltså även täcka utgifter för umgänge med sina barn.

Jag har gjort barnen till pojke, pojke, flicka och 9, 14 och 17 år.

Enligt vanliga överenskommelser kring umgänge är det tänkt att barnen ska få träffa sin pappa varannan helg samt en längre sammanhängande period under sommaren. Han bor så att barnen kan ta sig från honom till skolan och alltså vistas hos honom från fredag efter skolan till måndag morgon. Det gör 3 dygn varannan vecka, minst 6 dygn per månad.

Enligt KFMs normalbelopp per dag för barn 6 år och uppåt ökar pappans kostnader med 1 602 kr/mån. Då hans barn inte har lika eller bättre rätt till pengarna jämfört med borgenären så tillåts han inte förbehålla sig några pengar för utgifter för barnen. Ska barnen vara hos honom får han använda 33 % av sitt eget personliga existensminimum för att fullgöra det engagemang och ansvar hans barn behöver, han själv vill ta och samhället uppmuntrar till. Kvar till månadens räkningar och levnadsomkostnader blir summan 2 772 kronor. Det är varken möjligt eller realistiskt.

Under den 4 veckors sommarperiod det är önskvärt för barnen att få tillbringa med sin pappa går situationen från omöjlig till ”ännu omöjligare”. Enligt KFMs normalbeloppsberäkningar skulle 4 veckor med barnen innebära en tilläggskostnad på 8 010 kronor. Han får visserligen kompensera den ökade kostnaden med att minska det underhållsstöd han betalar/barn till barnens mor, förutsatt att han tillåts betala till boföräldern, men han får endast reducera den kostnaden med knappt 31 kronor per barn/dag, dock max 987 kr/mån/barn. Den faktiska kostnaden hamnar på 5 049 vilket betyder att hans ökade utgifter för att träffa sina barn 4 veckor på sommaren överstiger hans normalbelopp med 675 kronor.

Med andra ord att vara förälder är dyrt. Att vara umgängesförälder med utmätning är inte ens genomförbart. Om normalbeloppsprincipen inte börjar tillämpas på umgängesbarn så utgår vi från att samhällets uppfattning, formulerad av lagstiftarna och exekverad av KFM, är att barn till skilda föräldrar på obestånd inte är i behov av båda sina föräldrar.

Läs även andra bloggares åsikter om kronofogden, umgängesbarn, umgängesföräldrar, normalbelopp
intressant.se