Krönika i SVD fre 08-09-05

SVD. "Vem ansvarar för skuldberget?"

När Karin Arnell i fredagens krönika i SVD talar om skuldberget skriver hon: "...Förr sparade man och planerade sina inköp..." och jag tror Karin slår spiken rakt på huvudet där. Nyckelordet är "förr".

Förr var annorlunda mot nu. Förr möttes konsument och handlare i butik, på plats, skakade hand och betalning var kontant mot vara. Handlare ville ha det så, han fick betalt. Köparen ville ha det så, ett undertecknat kvitto visade att varan var hans. Så upprätthölls en förtroendefull maktbalans. Krediter lämnades inte hit och dit. Krediter var något som förbehölls människor man litade på eller man visste absolut behövde krediten. Vi ska inte glömma att många lokala handlare genom tiderna har sett till att mindre bemedlade haft tillgång till det mest nödvändiga.

Men även förr såldes dyrare kapitalvaror. Ibland t.o.m. mot avbetalning. Om en avbetalning mot all förmodan inte sköttes av köparen, hämtade handlare helt enkelt tillbaka varan. En misslyckad avbetalning innebar att handlaren våndades och svor, köparen skämdes, båda slickade sina sår och gick vidare.

Men det var förr. Så är det inte idag. Idag möts konsument och handlare ofta "över en kredit".Krediter marknadsförs intensivt. Det sker genom brevlådan, ute i butik, via internet, media m.m. m.m. "Köp nu. Betala senare" är en medveten handlarstyrd marknadsföring som naturligtvis har påverkat och förändrat konsumenternas köpmönster. Detta till skillnad mot förr, då regeln var "Spara först. Köp Sedan. Och köp kontant." Men det var förr, på den tiden både köpare och säljare var restriktiva med krediter och avbetalningar.

Varför har då kontanthantering blivit "omodern"? Jag tror att en anledning är att handlarna vill ha det så. En stor mängd kontanter är ett vågspel. Hantera kontanter är kostsamt och riskfyllt. Att ha mängder av kontanter i butik utsätter personal för fara. Nästa steg är kredithantering. Krediter är en lukrativ marknad. Relativt säker och möjliggör fler köpare. Och handlaren vill sälja. Internethandeln har pressat priser och ibland tjänar handlaren mer på krediten än på varan. Köpmännen har en vinst i att marknadsföra krediter.

"- Vem ska ta ansvar för skuldberget?" frågar Karin Arnell i sin krönika.
"- Ja inte som det är idag, staten!" blir mitt svar.

Dagen efter Karin Arnells krönika, publicerar SVD en artikel "Skuldberget växer". Där kan vi läsa "Men svenskarna fortsätter att skuldsätta sig och allt fler får svårare att betala tillbaka. Kronofogdemyndigheten räknar med att antalet betalningsförelägganden når rekordnivån 1 miljon i år."

"...svenskarna fortsätter skuldsätta sig...??" Jag är inte säker på att jag förstår hur man menar. Tror man att det bara är "att skuldsätta sig"? Att "ta" en kredit? Det är förstås fullkomligt fel. Vem som helst kan ansöka om en kredit, men krediten är inte disponibel med mindre än att borgenären beviljat krediten.

Vilka får då sin kreditansökan beviljad? Ja naturligtvis är det inga problem för den som har goda inkomster. Kruxet där är att personer med goda inkomster sällan behöver nyttja krediter...

Kfms statistik från skuldsaneringsprocessen:
Nästan var 4:e person (24 %) som fick skuldsanering under 2007 har noll kronor i skuldsaneringsbeslut. Det betyder att gäldenären inte har något betalningsutrymme över huvudtaget utan redan lever på existensminimum.

Ytterligare nästan varannan (44 %) ska betala 0,01 - 20 % av sin skuld. Det blir totalt nästan 7 av 10 som lever på eller nära existensminimum. Det rör sig alltså om ekonomiskt mycket svaga grupper med små eller inga marginaler. Med dessa siffror kan vi anta att borgenären antingen har bedrivit en oseriös kreditgivning och lånat ut pengar till personer som inte borde fått låna, eller så har det gjorts en korrekt kreditbedömning utifrån då kända förutsättningar och sedan har något förändrats i gäldenärens inkomster. Jag tycker inte gäldenären ska lastas för några av dessa alternativ.

För gäldenären erbjuds ytterst få möjligheter till ekonomisk rehabilitering. Förutom skuldsanering, ingen alls. För borgenären ser det annorlunda ut. Baserad på kreditgivning från "förr" reglerar Utsökningsbalken "hur" men inte "vad" staten ska drivas in åt privata kreditgivare. Frånvaron av krav på borgenären skapar noll och inga förutsättningar för gäldenären att få ordning på ekonomin utan skuldsanering. Den som ansökt om kredit står ensam mot borgenären, borgenären har den statliga myndigheten KFM vid sin sida, och mot staten står sig individen slätt.

Jag anser inte att staten ska bära ansvaret för oseriös kreditgivning. Det gör dom redan idag. Jag vill att staten ska "blanda sig ur" eländet med oseriös kreditgivning. Staten ska ägna sig åt att driva in statliga skulder. Marknadsplatsen mellan köpare och handlare ska själva hitta möjlighet att ordna uppkommna problem. Med mindre statlig uppbackning av privata borgenärer tror jag kredit- och lånecirkusen klarar en självsanering. Andra länders företag klarar sig alldeles utmärkt utan statlig inblandning. Jag tror att svenska företag skulle klara sig lika utmärkt även om svenska staten drog sig tillbaka och lämnade åt parterna själva att komma överens.

Det kan hända att Sveriges lagstiftare måste lägga på ett kol. Tiderna blir som vi alla vet bistrare.

Ulrika Ring
Insolvens Stockholm

Läs även andra bloggares åsikter om skuldberget, KFM, borgenär, gäldenär, indrivning, skuldbörda
intressant.se