" - Men ska man bara...

...kunna ta ett lån och sedan strunta i att betala tillbaka? Alla ska väl "göra rätt för sig!" har några mailat mig och undrat.

Ja om det då vore så väl... Att man kunde ta ett lån. Först, man "tar" inget lån. Man ansöker om ett lån, den man ansöker hos beviljar eller avslår ansökan. För att bedöma om man ska bevilja eller avslå ansökan gör kreditinstitutet en kreditbedömning. Man tar in uppgifter från bl.a. UC där man får information om årsinkomst de senaste åren, vilka andra krediter och lån den som ansöker har, och om det finns någon negativ betalningshistorik ex. betalningsanmärkningar. Sedan beslutar kreditinstitutet om man ska anta att man får tillbaka sina pengar med ränta eller inte. Dvs Bevilja eller Avslå kreditansökan.

Naturligtvis spelar kunskapen om KFM och deras uppdrag en stor roll i sammanhanget. Vetskapen om att man har en myndighet i ryggen som, oavsett hur man bedömt kreditansökan, kommer att hjälpa kreditbeviljaren få tillbaka varenda krona i kapital, avgift och ränta, genom att jaga den som ansökte om lånet/krediten.

Jag tror att när kronofogdemyndigheten instiftades var avsikten inte att man skulle springa ärenden åt tveksamma och spekulativa företag, i syfte att öka deras vinster. Utsökningsbalken (UB) skrevs inte utifrån att ett samhälle skulle ha en säljarkår som satt vid datorer och på löpande band beviljade krediter och avtal. Kronofogden och UB har blivit redskap i en alltmer cynisk kreditverksamhet där företag använder och nyttjar den skattefinansierade myndigheten KFM verkställighet. Och verkställigheten på KFM balanserar heller inte upp systemet utan de tar rygg på de affärsdrivande borgenärerna och väljer att, kallhamrat gömda bakom lagboken, ge sig efter den mer oskyddade gäldenären. Verkställigheten håller, enligt sin egen analys, en gäldenärsrestriktiv ställning för att... ja varför egentligen? För att det är roligare att vara kompis med de framgångsrika företagen istället för den utslitna tandlösa utblottade gäldenären? Inte vet jag. Men att KFM har blivit vinstlakejer åt företag är definitivt ingen tvekan enligt mig.

En hel spekulationsindustri har vuxit upp runt verkställigheten. Företag köper och säljer fordringar mellan varandra och verkställigheten bara byter fot och fortsätter driva folk till fysiskt och psykisk sjukdom oavsett hur och vad. Lån och krediter beviljas på löpande band och klarar personer inte betala så är det den som ansökt om lånet/krediten som tvingas bära ansvaret. Hela ansvaret. Företaget har hängslen, bälten och så då KFMs verkställighet.

Det handlar alltså inte om att man ska kunna ta ett lån och strunta i att betala tillbaka. Det handlar om att sluta springa ärenden åt penningsugna företag som bygger vinster på den lilla människan och hennes tillkortakommanden.

Om företaget var tvungen att själva bära sina brister vad gäller misslyckade krediter tror jag kreditbeviljarna skulle göra ett något bättre jobb än vad som görs idag. Andra länder hålls inte med tjänsten KFM i samma tappning som Sverige gör. Det går bra för dom också, eller i alla fall lika dåligt.

//Ulrika Ring
Insolvens Stockholm

Läs även andra bloggares åsikter om verkställighet, kronofogden, krediter, kreditinstitut
pingat på intressant.se

Funderingar kring att "ta" ett lån

Ja, tänk vad föreställningar om verkligheten kan förvränga de faktiska sakförhållandena. T.ex. vanföreställningen kring låneförfarande.

Det talas hela tiden om att någon "tar" ett lån. Tar? Vaddå tar? Går man och "tar" ett lån? Den stackars stora banken, eller det i marknadsföring tokaggressiva kreditinstitutet, är dom liksom offer? Har någon vanlig dödlig "tagit" ett lån? Det finns exempel på privatpersoner som man lätt kan uppfatta det som att dom lurat banken, ex med lån i miljardklassen, men inte är det några vanliga låg- eller medelinkomsttagare som lyckas med den bedriften, inga jag stött på i alla fall. De som lyckas få lån i miljardklassen verkar heller inte ha "tagit" några lån utan allt har skett med respektive bank/kreditinstituts goda minne och medgivande.

Söker man på ordet "ta" på synonymer.se kommer följande synonymer upp:
"ta = 1 fatta, gripa, fånga, uppfånga, få fatt i, plocka, hålla, greppa, grabba; ta fast, få fast, fängsla, arrestera, haffa; föra, flytta, hämta; tillskansa sig, stjäla, knycka,sno, norpa; lägra, ha samlag med; ta emot, få, erhålla

Hämtar man ett lån? Fångar man ett lån? Plockar? Fängslar? Fängslar banken? Tillskansrar sig kosingen? Hämtar degen? Lägrar kassavalvet?

Gud så dumt! Så befängt! och så svårt det verkar vara att se att ett lån aldrig någonsin kan "tas" (det brukar kallas rån och hamna under helt andra "avtalsformer" än "lån") för den som inte har kunskapen vill jag berätta att lån finns inte tillgängliga i kontanter förrän borgenären beviljar en låneansökan. Gäldenären har alltså lämnat in en ansökan. Borgenären har beviljat ansökan. Gäldenär ansökt - Borgenär beviljat - pengarna tillgängliga. I exakt i alla lägen den proceduren. Sist i beslutskedjan finns den som beviljar lånet. BEVILJAR. Det står till och med på papperet "LÅNEANSÖKAN". Ansökan först, beviljandet sedan.

Tillbaka till synonymer.se igen:
"ansöka = skriftligen anhålla, anhålla, söka, begära, be, hemställa, lägga in en ansökan"
"bevilja = medge, gå med på, samtycka, villfara, bifalla, godkänna; anslå, tilldela"

"Ta ett lån" vaddå ta? "Ta ett lån"? Que? Man ber om ett lån av någon som har pengar. Den som har pengar godkänner ett lån till den som inte har pengarna själv. Hur svårt kan det vara?

Tydligen jättesvårt. I tidningarna står det ofta att "Svensken skuldsätter sig". Var? Hur? På vilket sätt? Var TAR man ett lån? Hos VEM? Insolvens Stockholm har kontakt med mängder av personer som behöver GRABBA, TA, FÄNGSLA ett lån, inte för att köpa något utan för att rädda boendet, finansiera mat på bordet, tillgodose barn och ungdomars behov av social delaktighet i tillvaron! Kan någon visa var, infon behövs!

Det cyniska är att en hel de av de som skulle behöva informationen om var man TAR ett lån ofta behöver lånet lån för att betala ett tidigare sedvanligt beviljat lån. För när dom inte kan betala det beviljade lånet kommer kronofogden med Utsökningsbalken och gör livet surt för den som ansökt om lånet.

Ett lån kan gå fel av, som jag ser det, 4 anledningar.
1. Att lånet/avtalet beviljades korrekt utifrån då givna förutsättningar. Efter beviljandet har förutsättningarna förändrats och gäldenären KAN inte betala. Med betoning på KAN INTE. Alltså VILL men KAN inte betala.
2. Att lånet/avtalet inte beviljats korrekt, dvs att det redan från början stod klart och tydligt att gäldenären inte skulle klara betala tillbaka. Men låneansökan BEVILJADES i alla fall. Alltså att borgenären aldrig skulle kunna få betalt utan att gå via KFM. Och kanke inte ens då få betalt.
3. Att lånet/avtalet beviljats korrekt men att gäldenären fört den som beviljat bakom ljuset och lämnat falsk information. Då är det antagligen bedrägeri och det behöver vi kanske inte orda så mycket om?
4. Att allt gått korrekt till, korrekt ansökan, korrekta uppgifter, korrekt beviljande. Men gäldenären inte VILL betala. Kan och bör, men gör inte.

Sedan finns det visserligen möjligheten att bevilja ett avtal/lån och att den som ska leverera pengarna/tjänsten inte kan leverera men det brukar falla tillbaka på den enskilde i alla fall. Ex när ett flygbolag går i putten och personer står i Kuala Lumpur och inte kommer hem. Då är det "ta dig hem bäst du kan. Klara dig bäst du gitter" som gäller. Konsekvensen för flygbolaget blir att alla tycker bolaget är elaka som inte informerat innan, men det blir sällan mer ringar på vattnet än så. Förlorad goodwill. Det åtgärdas bäst och lättast med att man "tar nya tag" genom att byta ut styrelsen, "städa upp" och säga att den gamla styrelsen varit dum. Och korkad. Och så rullar allt på i nya gamla spår.

Men om personer VILL men inte KAN betala, eller företag struntar i om människor KAN betala när dom beviljar lån/avtal ska staten verkligen lägga sig i då? Om lån ingicks under vissa förutsättningar och förutsättningarna drastiskt förändrats (friställd, sjuk...) och inkomsterna sjönk som en sten är det verkligen statens uppdrag att då ge sig efter personer tills dom går sönder? Är det statens uppfattning att ÄNDÅ driva in avtalet i sin helhet då? Utan att ställa krav på borgenären? Inga som helst krav? Inga alls? Förbehållslöst ge sig efter sjukskrivna "Anna" eller arbetslösa "Erik" för att banken inte bara ska få tillbaka sina pengar, utan ränta, mer ränta ännu mer ränta och mängder med avgifter? Utmäta "Anna"så till den milda grad att hon inte kan köpa sin hjärtmedicin eller göra "Erik" hemlös?

Gå in på hemsidan femhundring.nu. Den, rent ut sagt, skiten springer KFMs verkställighet, bekostad av skattebetalarna - som förvägras sjukpengar av FK för vi ska "strama åt" budgetar hit och dit - och driver in om det behövs. Driver in hårt och oresonligt, med ränta, med avgifter, med hela midevitten, helt utan att ställa ett uns av krav på borgenären. Skulle man prova det riskerar man att kreditgivningen blir för restriktiv!?!

Till lagstiftarna och justitiedepartementet, men SER ni inte vansinnet!?!
Om nej; byt jobb!
Om ja, GÖR något!

//Ulrika Ring
Insolvens Stockholm

Läs även andra bloggares åsikter om kronofogden, verkställighet, sms-lån, borgenär, gäldenär,
pingat på intressant.

Utmätning

Löneutmätning (utmätning överhuvudtaget) är en snårig historia. Att hitta rätt i Utsökningsbalken (UB) och dess tillägg är inte på något sätt allmän kunskap, man kan inte heller förvänta sig att det ska vara allmän kunskap.

Den som ska ha pengar (borgenären) och den som ska betala pengar (gäldenären) står mot varandra och ska försöka hävda sin rätt. Mitt emellan står KFMs verkställighet och ska vara "opartiska".

Vi kan säga att borgenären är ett företag som sålt något på postorder. Borgenären har inte fått betalt så företaget köper ett inkassobolags tjänster (större kunskap) för att öka sina chanser att få betalt. Inkassobolaget förväntas ha större och bättre juridisk och praktisk kunskap och erfarenhet om hur man får betalt med eller utan hjälp av KFM.

På andra sidan "bordet" sitter gäldenären. Han eller hon förväntas vara lika stark och jämbördig i kunskap som borgenären och dess ombud. Vad har gäldenären för möjligheter var kan gäldenären hitta ett ombud som har större och bättre juridisk och praktisk kunskap och erfarenhet om hur man löser en skuldsituation? Hur skapar gäldenären en mer jämlik förhandlingssituation?

Well... Samhället har uppmärksammat gäldenärens svårighet att ha adekvat kunskap och slängt in en "livlina" i form av kommunal budget- och skuldrådgivare. En samhällstjänst som ska vara gratis och som ska vara gäldenärens stöd i processen för skuldfrihet. En tjänst som, till viss del, ska hjälpa gäldenären i "snårskogen" med skulder, fordringsägare och eventuellt KFM. En del kommuner tar uppgiften på allvar och ser till att tillgången möter behov, att kunskapen kring systemet är stor och adekvat dvs snabbt erbjuder kvalificerat stöd till gäldenären, andra kommuner tar inte uppdraget på allvar och erbjuder en mer "ljumen" och långsam kunskapsbank. Det är allt som erbjuds gäldenären. Visserligen får gäldenären själv gå till en jurist och hyra in kunskap kring utmätningssystemet men vem kan få normalbeloppet att räcka till att betala en räkning från en kvalificerad jurist?

Så, gäldenären ringer kommunen och säger att han/hon behöver hjälp av kommunens budget- och skuldrådgivare. Svaret att det är ett halvår till ett års (ibland längre) väntetid är inte ovanligt. Kommunen tar inte sin mycket viktiga uppgift på allvar och möter inte behov med tillgång.

Då har systemet satt in ett ytterligare fiktivt stöd. KFMs verkställighet (tjänstemännen på indrivningen) får inte ta någon parts sida utan ska förhålla sig neutrala, och ser sig själva som en "transfereringsmyndighet". Dvs bara göra det som borgenär och gäldenäre säger åt myndigheten att göra. Säger borgenären "hoppa" är verkställighetens uppgift att hoppa, om inte gäldenären säger "hoppa inte". Säger gäldenären "hoppa inte" ska ärendet upp i domstol och domslutet där ska ge myndigheten direktiv om huruvida det ska hoppas eller inte samt hur högt myndigheten ska hoppa.

Gäldenären sitter alltså utan stöd och hjälp i sin kamp mot Goliat, där Jättens starkaste vapen är Utsökningsbalken och Jättens arme består av tjänstemän på verkställigheten.

Vem tror du har störts chans att få sin vilja igenom? Naturligtvis den som har kunskapen om hur det går till. Så egentligen är verkställighetens lagstiftade uppdrag att förhålla sig neutral inget annat än ett passivt stöd för den starkare parten, borgenären. Vi talar om ett juridiskt mycket komplicerat system där gäldenären själv ska bevaka sina rättigheter.

Vi har exempel på skulder som "förökats genom delning" dvs, samma skuld drivs av fler än ett inkassobolag, ett sånt ärende kan hamna på verkställighetens bord, det är fortfarande gäldenären som ska säga "hoppa inte", annars driver verkställigheten in skulderna. Vi har exempel på skuld som i samma bolag "förökats genom delning" dvs samma bolag driver samma skuld två gånger, det är fortfarande gäldenären som ska säga "hoppa inte", annars driver verkställigheten in skulderna. Kunskapen om utmätning förväntas i någon rosa verklighetsfrämmande himmel vara allmänhetens kunskap och du ska själv föra din talan annars drivs skulden in. Punkt slut.

Det är ett fullständigt absurt system och ger ordet "transferering" (som i transfereringsmyndighet) en helt ny innebörd. Det är en motorväg där lastbilar (verkställigheten) i skytteltrafik kör pengar från den svagare gäldenären till den starkare borgenären. Skulle du stanna en sådan "lastbil" och fråga vad dom håller på med, sticker någon tjänsteman, snarlikt Biskop Brask, ut huvudet och säger "Vi gör bara som vi är tillsagda..."och kör vidare.

Som en mycket framstående aktör för inkassobranschen raljant skrev på sin blogg (som efter vi uppmärksammade eländet stängdes för "allmänheten") "...det är skillnad på att ha rätt, vilket han hade, och få rätt, vilket jag fick..." "Bloggaren" är självklart jurist och har arbetat i år med inkassoverksamhet. Ha rätt eller inte spelar ingen roll, det är kunskapen om hur man får rätt som avgör saken.

Neutrala? jä rajt... "Transfereringsmyndighet"? Absolut!

//Ulrika Ring
Insolvens Stockholm
www.insolvensstockholm.se

Läs även andra bloggares åsikter om gäldenär, utmätning, inkasso, utsökningsbalken, verkställighet, kronofogden, utmätning
pingat på intressant.se