Och svensken skuldsätter sig...

...eller är det någon som skuldsätter svensken? Kan man verkligen skuldsätta sig? Så där helt apropå?

Naturligtvis inte. Man blir skuldsatt av någon som väljer att låna ut pengar. Konsumentverkets statistik talar för sig själv. De som söker hjälp har INTE skulder från konsumtion och resor. Det handlar om el, hyra, studiemedel, skulder från näringsverksamhet, kommunikationsskulder, sjuk- och tandvård o.s.v. Dvs det skuldspektra som följer på fattigdomsperspektivet. Inte konsumtionsperspektivet.

Den korrekta beskrivningen borde vara att någon väljer att skuldsätta en person som inte har pengar till hyra, el, sjuk- och tandvård. Om 32 % har noll i betalningsutrymme, hur tänkte då kreditgivaren? Och framförallt VARFÖR beviljades kredit/lån till den som ansökte?

Varför bör stå klart för de flesta. Kreditinstitut vill tjäna pengar på sin affärside, dvs att låna ut pengar/bevilja krediter. Men om den som ansöker har 0 kr i betalningsutrymme, hur kan det då vara möjligt att tjäna pengar på att bevilja en kredit/låneansökan? Om personen som ansöker inte kan betala elkostnaden hur ska han/hon då kunna betala amortering och ränta på ett lån?

En del av svaret ligger i Kronofogdens uppdrag. När en person inte kan betala amortering och ränta går kreditinstitutet helt sonika, oavsett hur beviljandet av lånet ser ut, till skattebetalarna och begär hjälp. Statliga tjänstemän med långtgående integritetskränkande möjligheter ger sig ut på jakt efter pengar hos den som inga har, till förmån för den som beviljat krediten/avtalet. Beviljat oavsett. No questions asked. Inga krav, ingen rimlighetsbedömning, ingenting. Bara iväg och jaga livslust och hälsa ur den som redan lever under marginalerna.

Enligt KoV hade den som sökte hjälp en medelinkomst på 14 527 kronor. Drygt 40 procent hade lön som huvudsaklig inkomst, dvs knappt 60 % hade INTE lön som huvudsaklig inkomst! Vad i hela fridens namn gör att samhället (via KFM) tycker sig behöva gå in och stötta företag mot dessa sjuka, arbetslösa och konkursade personer?
Och
Hur kan det komma sig att man fortfarande ser på lån som ett ansvar som ligger på den som ansöker om en kredit/lån ur ett fattigdomsperspektiv?

Siffrorna talar ett annat språk. Någon beviljar avtal/krediter/lån till personer som inga pengar har. Det är helt ok, men vad i processen gör att man anser att det blir samhällets ansvar att se till att dessa, ganska oförsiktiga företag, ska få/få tillbaka sina pengar? Hur kan det komma sig att man stöttar företagen så 100 %-igt?

Det är som en flashback från "way back when". Eller då "The Company Store" såg till att personer aldrig någonsin kom ur sin skuld och för alltid skulle fungera som mjölkko. Nu gör man likadant med hjälp av datorer och Kronofogdens uppdrag.

//Ulrika Ring
Insolvens Stockholm
ulrika.ring@insolvensstockholm.se

Läs även andra bloggares åsikter om KFM, skulder, skuldsanering, skuldsättning
pingat på intressant.se