torsdag 28 januari 2010

Ansvarsfördelning


Låneansökande och lånebeviljande handlar till stor del om ansvarsfördelning. Vilket ansvar har den som ansöker ett lån? Och vilket ansvar har den som beviljar ett lån? Och så den tredje parten, staten, vilket ansvar har den?

Vanföreställningen: Låneansökaren är dum i huvudet om han/hon ansöker om lån som blir sura. Får skylla sig själv. Lånebeviljaren har rätt att få tillbaka sina pengar. Låneansökaren ska inte förvänta sig att staten ska ta hand om sig. Har någon bäddat en säng av eneris får han/hon minsann ligga där och plågas. Låneansökaren ska göra rätt för sig. Har man inte råd ska man inte TA något lån.

Definitionen för detta "göra rätt för sig" är fortfarande höljt i dunkel. Jag skrev ett inlägg i okt om just det. Du kan läsa här. Länk.

Verkligheten: Låneansökare frågar någon, av vilken anledning det vara må, om han/hon får låna/handla på kredit. Lånebeslutaren tittar på alla möjliga uppgifter för att se om man ska bevilja lån. Lånebeslutaren har tillgång till inkomstuppgifter under de senaste åren, ser befintliga krediter, betalningshistorik på tidigare lån o.s.v. o.s.v. Olika lånebeviljare har olika krav. In blanco-lån hos olika finansinstitut har lägre krav än banker och lägst krav verkar de så kallade SMS-låneföretagen ha. Det här, som jag förstår det, syns också hos Kronofogden. Banker lämnar in färre misslyckade krediter för indrivning, SMS-låneföretag lämnar in fler.

När en kredit/lån misslyckas i betalning skickas det ut påminnelser. Typ" Du skulle ha betalat 2,500 kr i måndags som gick, nu gjorde du inte det så vi har ökat på din uppgift att betala genom att slå till med hela summan i ett enda paket. Nu ska du betala 128 000 kronor innan fredag". Om det misslyckas, vilket det ofta gör, går man till staten (kronofogden) lämnar in en blankett man fyller i på under 5 minuter, skickar iväg (de stora skickar blanketten elektroniskt) och sedan ligger det på Verkställighetens bord att utmäta tills borgenären fått var krona som begärs.

Anledningen till att en kredit misslyckas bör oftast vara en av två saker. Antingen har lånebeviljaren beviljat ett lån som en ekorre hade räknat ut att återbetalning riskerar fallera, eller så har lånebeviljaren gjort en bra kreditutredning, lämnat godkännande, och så har något hänt kreditbeviljaren. Arbetslöshet (minskad inkomst), sjukdom (minskad inkomst) eller kanske råkat ut för en olycka, t.ex. blivit överkörd av en buss (minskad inkomst, ökade nödvändiga utgifter). Det kan också handla om andra saker, en egenföretagare som pga bankkrisen - som i sin tur uppstod för att bankerna var ute efter snabba cash och spekulerade sig nästan till döds, för att inte tala om bonusåderlåtningen -inte fick en kredit beviljad, inte kunde investera och gick i konkurs. (Plenty of those outthere.) Eller en make/maka som byggt kanske 10 års gemensamt liv på gemensamma inkomster men maken/makan drog med en annan och plötsligt står en person med "singelekonomi" men betalningsansvar byggd på "gemensamekonomitiden".

Så antingen har lånebeviljaren varit slarvig, eller så har något hänt som varken ansökare eller beviljare kunnat förutse, t.ex bussöverkörning eller allvarligt sjukt barn. Eller något annat.

Då kommer vi till statens ansvar. Kronofogden får anses vara en form av avgiftsfri försäkring. Kan/vill inte låneansökaren betala så kan lånebeviljaren gå till kronofogdens verkställighet för att få ovillkorligt stöd. Ovillkorligt stöd.

Vi kan jämföra med andra typer av försäkringar. Ex husförsäkring. Du kommer hem efter jobbet och huset är länsat. Du ringer polisen. Efter 2 veckor kommer polisen och gör en utredning. Polisen kan inte se några tecken på att dörrlåset blivit forcerat. Skriver det i sin rapport. Du tar rapporten och går till försäkringsbolaget. Dom ser att låset inte visar några tecken på att blivit uppbrutet och frågar dig varför. Du svarar för att du inte låst dörren. Dörren var öppen. På vid gavel till och med. Hur mycket stöd (betalning) får du av det försäkringsbolaget tror du?

Men den lånebeviljare som kommer till Kronofogdens verkställighet och begär uppbackning kan ha lämnat alla dörrar och fönster öppna. Ja till och med tagit bort husväggarna. Får ändå stöd medelst utmätning.

Så kommer jag tillbaka till Lyxfällan. De snuttar jag sett är inte många. Men vid en av dessa få tillfällen var det en familj där någon var företagare. Inkomsterna var inte så små, typ 300 - 400 000 kr/år totalt (tror jag) och Charlie och Mathias satt med familjens ekonomiska sammanställning, allvarlig min och kvinnan och mannen grät av förtvivlan. Det var krediter här och avbetalning där och gravstämningen spred sig även till mig i mitt vardagsrum. Totalt rörde det sig om runt miljonen i mestadels konsumtionsskulder.

Så tog man in välklädda, lika allvarliga herrar (ingen dam som jag kommer ihåg), och Charlie och Mathias samt de välklädda herrarna sa med gemensam djup, domarstämma att det här var allvarligt och förstod familjen riktigt hur allvarligt? Och så nickade Charlie och Mathias och de andra allvarliga, välklädda representanterna för stora finansbolag som för att bekräfta exakt hur allvarligt det var.

Jag stod ut i typ 2 minuter till. Om en familj med 3-400 000 kr i årsinkomst beviljats runt miljonen i konsumtionsskulder varför vände sig aldrig Charlie och Mathias till kreditbeviljarna och frågade: "Men hur faan tänkte ni som beviljade den eller den krediten? De här siffrorna är åt helvete uppåt väggarna, de har 650 000 kr i rena konsumtionskrediter men ändå så godkänner du ett lån/kredit ytterligare på 35 000 kr? Har ni inte professionella ekonomer i företaget? Är ni inte rädda om era pengar? Hur tänkte ni???"

När jag insåg hur vridet programmet var, hur skuldbeläggande det var för den som ansökt om krediten och hur ansvarsbefriande det var för den som beviljat krediten stängde jag av. Både program och hjärna. Hjärnans överhettningsskydd tjöt så alla i familjen hörde och blev oroliga.

För svaret till varför finansinstituten inte"tänkte" eller varför dom godkände krediterna är givet. Dom kan alltid gå till Kronofogden och få utmätning. Löneutmätning måste vara en av Sveriges bästa investeringsformer. Bevilja en kredit. Gå till Kronofogden. Under ÅR, kanske en livstid, kan företaget, via statligt avlönade tjänstemäns försorg, månad för månad, år för år, gång efter annan, få betalt. Många gånger flerfaldigt vad dom skulle tjänat på en kund som klarade av sina betalningar. Och det är många som vill vara med på "obeståndskakan". Exempel på hur många och hur mycket hittar du här.

Varför Charlie och Mathias inte konfronterade finansinstituten vet jag inte men kan spekulera. Det blir inte lika "bra TV". Eller så är dom helt okunniga i obeståndsproblematiken. Eller något annat.

Jo, förresten, jag ska lägga till det också, den här vansinniga ordningen kostar skattebetalarna 30 -50 miljarder per år. Siffrorna kommer från samhällets officiella experter inom obeståndsproblematik, självaste Kronofogdemyndigheten. Den kostnaden uppstår inte för att staten ska ta hand om sina medborgare, låneansökaren. Den kostnaden uppstår för att staten ska ta hand om "the dirty work" åt den som beviljat krediten, lånebeviljaren. Det kallas för utmätning.


//Ulrika Ring
ulrika.ring@insolvensstockholm.se

Läs mer på vår nya blogg Fattiga Riddare.

Hemsidan
Följ oss på Twitter
Grupp på Facebook
Dela

pingat på intressant.se och twingly

Glöm inte bort de andra bloggarna! Gå till Hemsidan för att se vilka de är.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

3 kommentarer:

  1. Bra att du tar upp det, detta med den kalkylerade risken långivarna tar. Ser man sen till att sms-låneföretagen ofta ägs av/Ingår i koncern med inkassoföretag, inser man att det handlar om att skapa nya affärer. SMS-lånefirman ser alltså till att jaga in nya kunder till inkassobolaget, som lever gott på att driva skulden så långt det går. Hade de rent mjöl i påsen skulle de lämna skulden till fogden direkt till lägre ränta, men varför låta bli att mjölka en ko som ger så mycket? Sen får de dra av för obetalda krav också...

    SvaraRadera
  2. Företag som inte får betalt av kunder har möjlighet att göra avskrivningar för detta. Men jag tycker det verkar som diskussionerna om inkassobranschen nått en ny nivå på senste tiden. Vi behöver bra grävare som tar reda på hur konstellationen ser ut i olika inkassobolag och vilka företag som står i förgrening med desamma. Eftersom inkassobranschen växt lavinartat de senaste åren så har de ju en tydlig varuidé el marknadsidé. Vad kan vara mer lukrativt än att ge sig in i en bransch där en skuld är självgenererande och se att summan i rutan Att erhålla, plötsligt fördubblats.

    Att jobba på bank eller kalla sig privatekonomisk rådgivare etc innebär inte att man är seriöst duktig i ekonomi. När man blir beviljad ett lån är banktjänstemannen noga med att man skall vara patriot och lägga övriga bankärenden/tjänster i just den utlånande banken. Varje tjänst (ex telfonbanken) kostar en viss summa varje år och många bäckar små.... När kunden får lånet känner den sig lite skyldig banken att vara vänlig tillbaka och förlägga sina övriga bankförehavanden i just den banken. På så sätt har den utlånande banken sålt in fler tjänster som de kan tjäna pengar på. Hade banken inte lånat ut pengarna till kunden hade detta inte varit aktuellt.

    Bankerna tar betalt för att man betalar in lån för sent (räcker med bara några dagar). Utöver detta tar banken också betalt för att de fått skicka en påminnelse om detta. Även om pengarna redan gått iväg in till banken.

    SvaraRadera
  3. Väl skrivet. Synd att inte budskapet når ut till media som det borde. Det ligger inte bara en hund utan det verkar vara ett helt lass med kadaver begravda inom skuldindustrin. Men jag säger bara det, att om förändring inte sker inom rimlig tid, kommer jag att be min polare att skicka in den där gigantiskt höga fodran han har på mig till kfm. Kan dom vara omöjliga kan fan jag också vara det ;b

    //Inte Arne igen

    SvaraRadera