Överskuldsättning

Föreningen Insolvens Stockholm är en gäldenärsförening. Vi är relativt nya som förening, startade i början av 2005, men har på förhållandevis kort tid fått en bra spridning och fått många kontakter.

Under 10 november till 5 december gjorde vi en liten intern "undersökning". Vi förde statistik över nykontakter för den perioden. Endast nykontakter via telefonen och statistiken innefattade hushållskonstellation, hur personen fått kunskap om föreningen och vad personen ville ha hjälp med. Under perioden kontaktades vi av 41 hushåll med totalt 88 berörda barn. Den största enskilda gruppen var ensamstående kvinnor med barn. Men även gifta/partnerskap, med och utan barn, umgängesföräldrar, singlar utan barn o.s.v. var representerade. Det var som ett tvärsnitt av samhället. Den som hade högst inkomst hade nästan 38 000 kr/månad, och den som hade minst levde på socialbidrag. Spannet är alltså stort. Behov av stöd ännu större.

Det som är gemensamt för alla är hopplösheten, och att personen inte haft förmåga att undvika obestånd. Jag kan inte dra mig till minnes att någon enda hamnat i obeståndskaoset pga slarv eller genom att köpa lyxartiklar, sådana historier finns säkert -se på "lyxfällan"- men dom kommer inte ofta till oss. De historier jag får berättade för mig är att skilsmässan på 90-talet med påföljande husförsäljnings till förlust och kvar stod två ensamstående hushåll med skyhög ränta som ingen klarade av, det är att olycka och sjukdom drabbat, det är historier om att man fått vänta på försäkringskassans utbetalning o.s.v. Som sagt, få om någon har berättat om Rolexklockor, lyxbilar eller semestrar för lånade pengar.

En annan sak som är gemensam är att när det börjat rulla så går det fort och faller tungt. Och att i princip ALLA någon gång innan kaoset var ett faktum försökt diskutera situationen med sina fordringsägare. Att det inte skulle fungera, att situationen såg ut på ett sätt när dom fått sina lån och krediter beviljade och förändrade förutsättningar gjorde att dom inte klarade fullfölja. Åtminstone inte just då.

Jag ska berätta en helt vanlig historia. En kvinna i 30-årsåldern hade just separerat. Jag vet inte varför men paret hade brutit upp. Inga barn. Hushållet hade under sambotiden haft en bra ekonomi. Två personer med högre utbildning, bra jobb och bra löner. Bostaden var därefter och hyran var hög. Inte för hög för två inkomster men nu var kvinnan ensam med hyran. Det fanns också någon kredit här och var, men inte heller det var anmärkningsvärt, det var bl.a. en tv på räntefri betalning under ett halvår/år, det var ett konto i en möbel och heminredningskedja och så vanliga hushållskostnader, el, försäkring, o.s.v.

Nåväl, kvinnan stod nu ensam med sin ekonomi. Separationen var just genomförd och hon hade bekymmer med omställningen från samboekonomi till singelekonomi. Hon hade själv räknat ut att hon behövde gå ner i storlek på lägenheten (hyresrätt) för hyran åt upp största delen av hennes inkomst. När hyran var betald hade hon inte mycket kvar för sin livsföring i övrigt. Hon hade också lagt ut annonser för att byta lägenhet men räknade med att det skulle ta åtminstone 2-3 månader innan ett byte var klappat och klart och genomfört. När bytet var gjort, hyran för bostaden var lägre, skulle hennes ekonomi utan problem vara både hållbar och sund.

För att förekomma problemen kontaktade kvinnan sina fordringsägare och berättade om sin situation, att hon avsåg att betala, att hon avsåg att betala hela skulden, men att hennes ekonomi under omställningsperioden krävde att hon prioriterade hyran, att ta sig till jobbet, mat och löpande utgifter för boendet. Hon hade heller ingen som helst historia av att ha missat betalningar utan hon hade skött sin ekonomi fläckfritt. Hon berättade för sina fordringsägare att om hon INTE skötte hyresinbetalningarna skulle hennes chanser att få byta lägenhet minska och då skulle hon (och även fordringsägarna) ha problem för det skulle innebära att hon inte skulle kunna fullfölja sina kreditavtal. Hon bad om respit för avbetalningar och räntor under 2-3 månader. Hon skulle sedan betala allt hon var skyldig även den ränta hon nu inte kunde betalas. Avtalet och återbetalningarna skulle fullföljas till pricka. Dom kunde även debitera dröjsmålsränta fram till dess att hon igen kunde börja betala.

Efter att ha försökt med detta ringde kvinnan, förtvivlad, till oss i föreningen och berättade att hon fått nobben överallt. "Du ska betala enligt avtal. Gör du inte det så skickar vi vidare i värsta fall till Kronofogden. Då MÅSTE du betala. Sån är lagen, så ser det ut. Din betalningsförmåga och dina omständigheter kan vi inte ta hänsyn till. Du ska betala" Ingen pardon, inte ens ett resonemang utan bara iskallt "Nej!"

Kvinnan hade gjort allt rätt. Hon hade skött sig, inte levt över sina tillgångar och kontaktat sina fordringsägare för att berätta om sin situation i hopp om att undvika katastrof. Och allt förebyggande och i god tid.

Hon fick ändå nej.

Och, uppriktigt sagt, VARFÖR skulle fordringsägarna gå med på en sån sak? Varför? För att vara snälla? Företag är inte in the business för att vara "snälla". Företag vill och ska tjäna pengar. Det är liksom hela idén. Utan pengar inget företag! I Sverige är det så tillrättalagt för fordringsägare att dom behöver inte ta hänsyn till något för dom har kronofogdens uppdrag i ryggen. Precis som det svar kvinnan fick. Kunde hon inte betala skulle konsekvenserna bli svåra för henne. I värsta fall Kronofogden.

Hur det gick för just henne vet jag inte, hon kanske löste sina problem med SMS-lån och hamnade sämre till, eller så kunde hon få hjälp av någon närstående, jag vet inte. Men faktum kvarstår, TROTS att hon inte var en "slarvmajja", TROTS att hon försökte kommunicera med fordringsägaren och TROTS att företagen - rent logiskt sett- borde varit mer lyhörda och tillmötesgående, om inte annat så för att rädda sina pengar. Men I Sverige behöver inte företag hållas med "lyhörd och tillmötesgående", fordringsägarna har Kronofogden och Utsökningsbalken (UB) som flygunderstöd. Det är bara att gå till KFM med en obetald räkning och Hay Presto! Genom Utsökningsbalken och fodens uppdrag är personen på obestånd, en bra och välfungerande medborgare riskerar trasas sönder och samhället riskerar i förlängningen tvingas stå för uppehället (varför tror ni annars att överskuldsättning beräknas kosta samhället 30 - 50 miljarder per år?).

Om vi en stund leker med tanken att KFMs uppdrag skulle förändras. Bli lite mer som i andra länder. Har du en soffa/tvättmaskin/tv/bil på avbetalning och inte kan betala så får väl företaget ta tillbaka soffan/tvättmaskinen/tvn/bilen då! Soffan är pant för krediten. Kan inte krediten betalas så går panten tillbaka till företaget. Lätt som en plätt. Om vi leker med tanken att Sverige skulle förändra Kronofogdens uppdrag till att ställa sådana krav på företaget, tror ni att företaget varit lika snara att avfärda kvinnans försök till att hitta en lösning? Hennes förslag innebar att företaget fick tillbaka alla pengar, all ränta och dröjsmålsränta bara dom kunde vänta tills administrationen med lägenhetsbytet gått igenom? Fordringsägarens motförslag var betala eller så går ärendet vidare... Problemet är att kvinnan KUNDE inte betala. KUNDE inte.

Jag tror att tongångarna varit något annorlunda hade KFMs uppdrag varit ett annat än det är idag. Jag tror att kvinnan och företaget, bara samhället hållit sig utanför, mycket väl hade kunnat hitta lösningar på problemet. Lösningar som varit bra för båda. Men så länge företage bara behöver vifta med ett avtal för att få KFMs indrivare att hoppa (för sån är lagen gudbevars!) så ska vi nog inte hoppas för mycket på dialog med fordringsägare. Dom har inget som helst incitament att vara lyhörda och rädda om sina pengar. Dom kan kasta avtal och pengar efter vem som helst, helt utan urskillning, dom kan avvisa sunda lösningar och uppföra sig hur illa och ologiskt som helst. Fordringsägaren har ändå rätt att få samhällets stöd till att krossa människor. Det är vad UB kokar ner till, löneutmätning över tid krossar människor. KFM löneutmäter människor ner till fattigdomsgränsen. Ibland även under. Och utmäter helt utan krav på borgenären eller på avtalet. Utmätning ställer mängder av krav på gäldenären men bara ett på borgenären, det ska finnas ett avtal, skulden behöver inte finnas eller vara giltig, det behöver bara finnas ett avtal. Löneutmätning över tid för vad idiotiskt avtal som helst är en svensk modern variant på den medeltida Inkvisitionen. Kronofogdens uppdrag är obönhörligt och utan några som helst förmildrande omständigheter och krossar människor.

//Ulrika Ring
Insolvens Stockholm

Läs även andra bloggares åsikter om löneutmätning, kronofogden, obestånd, fattigdomstrecket
intressant.se