Insolvens Stockholm

"Fogdens nya metod döms ut" artikel i DN idag.

Kronofogden har under 2008 arbetat efter nya direktiv. Idag utmäts allt du har för allt du är skyldig, oavsett hur skulden uppstått eller vems fel det är. Finns skulden ska du betala. Oavsett. I praktiken kan en bostad utmätas för precis vad som helst, ex. biblioteksavgifter eller sjukvårdsavgifter eller SMS-lån. Att människor blir hemlösa vid en exekutiv auktion spelar ingen roll. Det är inte Kronofogdens uppdrag att ta hänsyn till sådant, och det blir skattebetalarna som får betala kostnaden för kommunens insatser vid hemslöshet.

Det finns absolut ingen som helst rim och reson i dagens ordning. Det finns människor som på nolltid gått från en fungerande ekonomi till total kollaps, tom hemlöshet. På vilket sätt gagnar det samhället?

Banker som ena dagen lovar lån till bostad ändrar sig till nästa. "Nya riktlinjer gör att vi inte bevilja dig lånet". Ligger då kontraktet för den nya bostaden undertecknat och klart är det individen som får ta smällen. Och samhället, för det är samhället som får betala. Och betala dyrt.

Det Ingela Pedersen (ordförande för budget och skuldrådgivare i kommunal tjänst) enligt artikeln säger: "Det sätter käppar i hjulet för det vi försöker uppnå, att man ska skapa ordning i sin ekonomi." Att KFMs uppdrag idag hotar rasera många duktiga budget och skuldrådgivares arbete har ingen som helst betydelse i sammanhanget. Väger lätt som en fjäder.

Vi kan bara bekräfta det Ingela Pedersen målar upp, människor som kämpar, och jag menar verkligen kämpar och sliter ont, har absolut inget för det. Vi har människor i telefonen som gråter och inte vet hur dom ska få mat på bordet till sina barn. Människor som hade en fungerande ekonomi men som drabbades av något oförutsett och den obönhörliga Svenska moderna varianten av Inkvisitionen slog till, utklädd till Utsökningsbalken.

Igen, människor blir överskuldsatta av sjukdom och arbetslöshet, av konkurser och av skilsmässor. Inte som de flesta, utan egen erfarenhet, kategoriskt tror, av slarv eller av överkonsumtion. Men såna uppfattningar kan förklaras med okunskap och bör förlåtas. Det är inte lätt att förstå vansinnet bakom Kronofogdens uppdrag om man inte själv sett eller upplevt det.

Jag tror det värsta jag upplevt var en barnfamilj som kontaktade föreningen för några år sedan. Ett av familjens barn hade drabbats av en mycket allvarlig och dödlig sjukdom. I kaoset som uppstod, där familjen helt enligt FNs barnkonvention satte sitt lilla barns hälsa främst, kom några räkningar på glid och det var svårt för familjen att hålla i alla administrativa trådar. Sedan gick det fort. Från välfungerande medelklassfamilj, till familj med sjukt barn och så grädden på moset. Dagarna innan jul får dom beskedet "Exekutiv auktion" på den enda fasta och trygga punkt dom hade i tillvaron, Hemmet.

Sven Kihlgren, processägare indrivningen KFM, säger enligt artikeln att "- Det har gått lite fort ibland. Man kan få en rättelse i efterhand, men det är inte helt lätt" och det ska gudarna veta att det inte är. Lätt att få rättelse alltså. Som vi har försökt... Men det är som att stånga huvudet blodigt mot en vägg. Acceptans för argument "Zero", både hos myndigheten och hos domstolarna. Trots uppenbara felberäkningar, trots felaktiga "antaganden" trots svart på vitt så vidhåller myndigheten att man gjort rätt. Och hur i hela friden övertygar du någon som sitter i maktposition och som håller fast vid att misstag inte är misstag utan ett korrekt beslut -oavsett insikt- hur övertygar du en sådan om att han/hon har fel? Svaret är enkelt, du lyckas helt enkelt inte. Så du överklagar till domstol, myndighetsbeslut kan och bör överklagas och då hamnar vi i ruta ett "- Det har gått lite fort ibland. Man kan få en rättelse i efterhand, men det är inte helt lätt". Tinget dömer oftast till myndighetens favör (myndigheten besitter trots allt KUNSKAP och bör därför ha RÄTT) och nästa instans att överklaga vägrar ens ta upp fallet.

Så du lyckas helt enkelt inte få rätt. Inte alls. När den nya utmätningsordningen trädde i kraft årskiftet 2007/2008 gick indrivningen bärsärk. Personer som tillgångsundersökts veckorna innan, tillgångsundersöktes igen och vips slog man från tillgångsundersöknng i inkomst till tillgångsundersökning av bankmedel. Små stackars människor som sparat ynkliga hundralappar till ex. elräkning eller försäkringspremie blev av med de pengarna. För det man inte kunde utmäta i inkomst för förbehållet stod i vägen, kunde man gå runt genom att vänta på att pengarna gick in på kontot, strunta i förbehållsbeloppet och utmäta i bankmedel istället.

Jag talar inte om människor som har flera hundra tusen på kontot, dom klarar sig av någon outgrundlig anledning oftare bättre ur obestånd än mindre bemedlade, utan jag pratar om människor med typ 300 kronor på kontot. Barnfamiljer som såg pengarna avsedda till barnens vinterskor ryka all världens väg, sjuk- och ålderspensionärer som blev av med pengar som skulle användas till att betal uppvärmingsolja med och föräldrar satt med sina barn i mörka lägenheter för KFM hade tagit pengarna som skulle gå till elräkningen.

"- Det har gått lite fort ibland. Man kan få en rättelse i efterhand, men det är inte helt lätt"...
Men om det är så svårt att få rätt i domstol, varför hjälper inte myndigheten till? undrar jag. Varför är deras beslut skrivna i sten? Varför skriver inte myndigheten i sina svar till domstolarna att "Det gick lite fort, vi gjorde lite fel, gäldenären har nog rätt!" Varför inte hjälpa till? Skulle det göra speciellt ont för en myndighet att erkänna att beslutet var felaktigt? Någon okänd naturlag som hindrar dom?

Ivern att utmäta var spik och var nubb har lagt sig något sedan dess. Kanhända beroende på att myndighetens budget havererade? Något som förklaras med att dom blev en egen myndighet 2008, att myndighetens separation från Skatteverket kostade mer än man beräknat. För oss som ser indrivningens konsekvenser kan vi ändå konstatera att sedan svångremmen drogs åt har det blivit ett något lugnare tempo hos indrivningen, och det kanske talar för sig? Att den brinnande lusten att ta elräkningshundralappar kostade lite mer än budgeten tillät? Övertid och nit kostar pengar, och åtminstone "nit" rådde KFM ingen brist på. Som det ska ha kostat samhället pengar med den frenesi varmed tjänstemän sökte, letade, vädrade 50-öringar. Den minsta summa jag vet om att kfm utmätte i bankmedel var 100 (eller om det var 200 kronor). En företagsekonom hade antagligen självantänt i ren frustration. Men så blev det lite svårt med budgeten också...

Räkenskaperna för myndigheter är offentliga uppgifter. Någon som är bevandrad i kunskapen att avläsa ekonomisk redovisning kanske skulle kunna sätta sig vid myndighetens bokhållare och kolla vad och vilken kostnad som skenade? Så slipper vi spekulera.

Sen ser vi med spänning fram mot KFMs analyserade resultat för bokåret 2008 ska presenteras. När dom ska redovisa hur många som faktiskt blivit av med alla sina skulder och som med utmätning av bostad, bil och 300 kronor i bankmedel idag lever ett skuldfritt och ekonomiskt sunt liv.

//Ulrika Ring
Insolvens Stockholm

Läs även andra bloggares åsikter om indrivning, kfm, kronofogden, utmätning, skulder, överskuldsättning
Intressant.se