måndag 7 december 2009

Skilsmässa, kostnad: 140 000 kr/år

...eller 1,4 miljoner över 10 år. Det säger Annica Creutzer, nationalekonom och journalist, att en skilsmässa kostar en privatperson. Siffrorna är framtagna av Gunilla Nyström, SEB.

Som vi vet är skilsmässa en av The Big Four. Skilsmässa, konkurs, sjukdom och arbetslöshet är de fyra vanligaste ingångarna i en obeståndsproblematik. Jag, och många med mig, upprepar ständigt att de stora fyra är de vanligaste anledningarna till en havererad ekonomi. Jag tror att arbetslöshet, sjukdom och konkurs är lättare att förstå än hur skilsmässa kan kosta barn deras barndom, barn deras fäder och vuxna kanske återstoden av deras ekonomiska liv.

Enligt Gunilla Nyström är siffran 140 000 kr/år inte hela sanningen. "
- Och då har vi inte räknat in själva flytten, inköp av nya möbler och husgeråd. Vi har inte heller räknat in reskostnader som tillkommer för barnen om föräldrarna väljer att bo långt från varandra, säger Gunilla Nyström."

Ekonomin är också en stor anledning till själva skilsmässan. "Pengar sägs också vara den näst vanligaste skilsmässoorsaken så det finns all anledning att ägna ekonomin en tanke", skriver hon (Gunilla Nyström)"

Enligt en uträkning i Canada kostar skilsmässorna där 51 miljarder (intressant artikel, läs den) Och skilsmässor kopplas till fattigdom och samhällsstöd. Jag skulle tro att det inte är så stor skillnad mellan Canada och Sverige varför vi i alla fall kan räkna med att det kostar en hel del skatte- och insatspengar även här. Kanske tom mer här, då problemet fördjupas genom Sveriges hantering av obestånd.

Jag fick ett desperat telefonsamtal för ett tag sedan. En ung kvinna, jag uppskattade hennes ålder till slutet av tjugo, början av trettion, ringde och var förtvivlad. Hennes relation hade kraschat och hennes tidigare pojkvän hade flyttat ut från deras gemensamma lägenhet. Hon stod nu ensam för hyran, vilken var för hög för hennes nya singelekonomi, och telefon, tv-abonnemanget, något konto hos IKEA o.s.v. Hon hade en god inkomst men situationen var besvärlig fram tills hon lyckats byta ner sig i lägenhetsstorlek.

Hon hade ringt till alla leverantörer, kreditgivare och berättat om vad som hänt och begärde få uppskov med betalningen. Hon räknade med att ett par, tre månader senare skulle lägenhetsbytet skulle vara avklarat och hon ha en bättre ekonomi. Hon var villig att betala upplupen ränta och hela midevitten. Men tror någon det erbjudandet föll borgenärerna på läppen? Nix Pix. "Det är så tråkigt att du hamnat i den här situationen, men om du inte betalar enligt plan så kommer vi skicka in kravet till Kronofogden, med utmätning för dig." Punkt. Slut.

Så hon var förtvivlad och desperat. Och jag tänker att tycker någon det är ett rimligt system? Att en kvinna som uppenbarligen har ekonomi, måvara just nu en ansträngd sådan, är villig att betala men som ber om respit, att hon ska ha den statliga myndigheten i hasorna? Ska Kronofogden användas på det sättet? Som ett ens möjligt hot mot en person som vill betala? Hennes ekonomi var tillfälligt ansträngd, men om det skulle gå till Kronofogden skulle den inte bara fortsätta vara ansträngd utan bli till en direkt katastrof. CSN skulle förfalla. Skulderna och ärendena hos Kronofogden skulle växa då INGA borgenärer skulle kunna få betalt annat än att dom gick via Kronfogden med sitt krav, hon skulle få betalningsanmärkningar vilket skulle omöjliggöra ett lägenhetsbyte. Konsekvenserna, samhällets kostnader och hennes ekonomiska problem skulle, tvärtemot ursprungliga avsikten med Kronofogdens uppdrag "underlätta för företag och privatpersoner att göra rätt för sig", skena!

Borde inte Kronofogden göra skillnad på krav och krav, gäldenär och gäldenäre, situation och situation? Om vi plockar bort borgenärens rätt att i alla lägen använda Kronofogdens verkställighet tror du att kvinnans erbjudande hade avvisats? Om hon och borgenären stått ensamma utan Kronofogden som en giljotin redo att användas på borgenärens signal tror du att borgenären hade varit mer eller mindre intresserade av en dialog?

Kronofogdens uppdrag har tjänat ut sin roll. Numer används Kronofogden som en förlängd arm åt borgenärer och Kronofogden ställer sig utan några som helst krav bredvid borgenären mot gäldenären. Inga krav. Kronofogden har som uppgift att underlätta för företag och privatpersoner att göra rätt för sig. Verkar det här vara den optimala metoden för att uppnå det målet?

Läs mer på vår nya blogg Fattiga Riddare.

//Ulrika Ring
Hemsidan
Följ oss på Twitter
Grupp på Facebook
Dela

pingat på intressant.se och twingly.

5 kommentarer:

  1. Mitt ekonomiska obestånd och psykiska ohälsa började med en relation!!!! Hade jag genomfört en separation längt tidigare, än när den skedde, hade jag förmodligen ej blivit en av många evighetsgäldenärer.

    När separationen väl skedde så stod jag med havererade studier (bröt dem i och med ett dåligt genomfört suicid), arbetslös, 0 kraft att söka arbete, hyresskulder som jag ej varit medveten om. Kontakten med hyresvärden blev även den ytterst märklig, jag ringer, förklara situationen och ber om att få dela den uppkomna skulden i 2 delar. Men Icke sa Nicke! Då får det gå den "vanliga" vägen. Hade jag haft kraft så hade jag kontaktat ngn ansvarig, men just då orkade jag knappast med att utföra ngt. Telefonen som flertal av min partnes s.k vänner använt till samtal över hela globen, den räkningen var en katastrof!!! Men där gick det bra med en ammortering.

    Att det fanns ex borgens åtaganden, som jag hotats till att signera + lite annat smått å´gott... Men tror trots det att det värsta var CSN! Jag var ej medveten om att man kan sjukskriva sig när man är studerande. Jag var nog ganska naiv?! rån 1983 till 1992 hade jag betalat till CSN 400% av kapital skulden! Dels genom ammortering, dels genom att all min överskjutande skatt försvann till dem.

    Nu har jag levt i 26 år med kredit anmärkningar! Otaliga är mina suicid försök, önskan finns kvar!!Att jag som en gång var en levnadsglad och livsduglig individ skulle så totalt tappa all tro på en framtid? Märkligt? Att det gräsliga parter valet skulle så stort påverka mitt liv i en klart negativ bemärkelse... Så mycket kraft som gått åt till att bearbeta, sörja... Jag önskar i dag ingen människa denna formen av ondska. Hade jag mördat min dåvarande partner så vet jag att den hjälp jag skulle erhållit av samhället med jag varit internerad hade gjort att jag med stor sannolikhet i dag varit skuldfri, sorgen, skammen och ej att förglömma all den skuld jag under åren levt med, hade varit bearbetad.

    Men, men.., börjar ana ett ljus i mörkret! Eftersom jag inom ganska snar framtid lämnar Sverige! Att det måste bli på det viset! För att få luft under vingarna så att jag orkar fortsätta leva....

    Eva on the run...

    SvaraRadera
  2. Ja det är nog många av oss som deltar i skriverierna här och på FR som genomgått separationer och/eller skilsmässor. Även jag.

    Det är bara att instämma med Ulrika och Eva att förutom de ekonomiska förlusterna som man lider, så blir också den psykiska terrorn en av de mest knäckande och nerbrytande behandlingar som en människa kan utsättas för, med all respekt för de som utstätts/utsatts för fysisk tortyr, som vi tack och lov ännu inte har på fogdens agenda.

    Att detta ska kunna fortgå år ut och år in i ett land som Sverige, som utåt sett (mot andra länder) försöker framstå som ett föregångsland inom de flesta sociala områden, det är en skam som är svårslagen.

    Nej vill sverige rädda sitt anseende, då måste den lagstadgade psykiska tortyren stoppas och stoppas SNABBT.

    /Rune

    SvaraRadera
  3. Ja du Rune! För mig har kontakten med fogden blivit en förlängning av vad jag och mitt då minderåriga barn blev utsatta för. Men, men.., ljuset i slutet av tunneln finns där! Fast just nu är jag inne i den, förhoppningvis, sista byråkratiska pennfighten med fogden och dess gelikar. Men numera har ju dessa myndighetsutövare glömt portal paragraferna i förvaltningslagen, den lag som drar upp riktlinjerna för hur myndighetsutövningen ska genomföras. Dom har börjat tappa greppet exempelvis tänker jag på §5 som talar om att man som myndighetsutövare är skyldig att inom rimlig tid besvara telefonsamtal, brev etc fr klienter. Enligt jurister hos förvaltningsdomstolarna innebär det 5 arbetsdagar. Fast numer så har våra myndighetsutövare börjat tänja på dessa 5 dagar!

    Beträffande Sverige som föregångsland i sociala frågor så började vi en bakåtsträvan i början på 1980-talet. Det är, tyvärr, endast de svenskar som inte är vana att analysera omvärlden som fortfarande tror att Sverige är något föregångsland....

    Jag tänker osökt på vad jag för många år sedan hörde en gammal saud arabisk man säga, i en TV dokumentär; Där materialismen kryper in i samhället där försvinner de humanistiska känslorna. För ett materialistiskt tänkande, med enbart vinst för ögonen, går aldrig att sammanlänka fullt ut med humanism och empatiskt förhållnings sätt gentemot medmänniskor.

    Den sociala misären växer globalt i lavinartad fart. Världens politiker, som inte vill bli synade i sömmarna, arbetar i sina anletes svett på att skuldsätta alla oss små (gäldenärer, sjuka, handikappade, arbetslösa, gamla), så att man glömmer bort att granska makthavarna. Ty alla vi små har oftast inte kraft eller resurser till att slåss.

    Eva on the run...

    SvaraRadera
  4. "... För ett materialistiskt tänkande, med enbart vinst för ögonen, går aldrig att sammanlänka fullt ut med humanism och empatiskt förhållnings sätt gentemot medmänniskor.

    ... Ty alla vi små har oftast inte kraft eller resurser till att slåss."

    Som individer har vi en resurs som makten inte har och aldrig kan få, ett hjärta att känna med och att bry sig om en annan medmänniska, och så få ett "empatiskt förhållnings sätt gentemot medmänniskor".
    Varför glömmer människor bort den kraften hela tiden?
    Varför försöker man hela tiden att hitta något där det inte finns?
    Slåss? Slåss om vad?
    Är det inte bättre att vi istället bryr oss om varandra istället?
    Är det inte genom att man bryr sig om någon, som denne medmänniska också får en styrka, just genom att man helt enkelt "har brytt sig"?
    Varför försöka lägga ned energi på att övertyga något om empatisk förmåga, när detta något helt och hållet saknar förutsättningar för mänsklig empati?

    http://rotloesafoerfrihet.blogspot.com/2009/12/individen-och-den-manskliga-gemenskapen.html

    SvaraRadera
  5. thanks for sharing..

    SvaraRadera