Myndighetsförakt

Jag fick igår en indikation på att det jag skriver på bloggen kan uppfattas som myndighetsförakt. Jag håller inte med. Eller man kanske kan uppfatta det så, men då har man nog inte gjort en korrekt analys anser jag.

Jag tycker, som jag skrivit tidigare, att statlig (el. kommunal) tjänsteman är ett fint ämbete. Man är anställd av medborgarna för att jämna vägen för alla som ska verka och bo i landet man är anställd av. Ambitionen är att försöka bringa en kollektiv ordning i något som annars kanske skulle kunna bli kaos. Det handlar om uppbyggande och förvaltande av funktioner, att hjälpa tillrätta och att se till att livet blir så enkelt som möjligt.

En myndighetskultur tar ÅR att bygga upp. ÅR. Det handlar om kollektiva beslut inom yrkeskåren, det handlar om tolkningar av lagstiftning, det handlar om att forma en uppfattning, kunskap och insikt, det handlar om en kollektiv erfarenhet.

Så när en myndighet, vilken som, tar beslut är det sällan endast en enskild tjänsteman som står bakom ett beslut. Det är fråga om en myndighetskultur (och praxis) som tjänstemannen ger uttryck för. Och i Sverige är det lätt att uppleva att olika myndigheters syn på de medborgare de är satta att förvalta den kollektiva ordningen för inte sällan kan uppfattas som föraktfull.

Försäkringskassan ex. Vart 10:e överklagat beslut myndigheten fattat ändras av domstolarna. Det är otroligt mycket. 10 % av överklagade beslut ändras. Överklagade beslut. Jag ställer mig genast frågan hur ser det ut i de fall som INTE överklagas?

Vad gäller Kronofogden så har myndigheten självt uttryckt att praxis kring utsökningsbalken har blivit hårdare än lagstiftarna avsåg. Hur kommer det sig? Man kan väl ändå inte påstå att det är någon slump inblandad? Det påstår man inte heller, man säger att tjänstemännen varit mer restriktiva mot gäldenären i sitt beslutsfattande än vad lagstiftaren avsåg (och dom var inte HELLER direkt mjuka) och att detta följts upp med domstolsbeslut.

Vi kan ta den senaste förändringen av Utsökningsbalken. Lagstiftarna kanske inte förstod, viket i sig är uselt, att med slopad begränsad tillgångsundersökning så kommer fler personer att hamna sämre till, men ingen kan övertyga mig om att Kronofogdens och Justitiedepartementets tjänstemän inte hade en susning. Skulle det nu vara så att även Kronofogden och Judep blev "tagna på sängen" så tycker jag att det är än mer oroväckande...

Den vansinniga klappjakt på gäldenärer som startade den första veckan i januari 2008 var inte att leka med. Vi som ser eländet varje dag, och från en annan infallsvinkel än tjänstemännen, tog oss panikslagna för pannan. Det var som att verkställigheten satt och väntade på grönt ljus att jaga gäldenärer. Det var HEMSKT! Problemet uttrycktes även av Budget och skuldrådgivarna. MÄNNISKOR for oerhört illa. "Kronofogden utförde endast sitt uppdrag" hette det då man undrade vad som pågick. Vilket är en sanning med modifikation. Låt mig påminna om att initiativet till den lagändringen kom några år tidigare från myndigheten själv... Judep drog den genom själva lagstiftningsprocessen och lagstiftarna... röstade ja. Från höger till vänster.

Pga av lagändringen och kalabaliken som följde satt jag och en till ur föreningen tillsammans med en förtvivlad ensamstående mamma hos en tjänsteman på Kronofogden verkställigheten. Han sa, rakt ut , utan att blinka, "vi behöver inte bry oss om förbehållsbeloppet när vi mäter från bankkonto. Då är det nämligen "utmätning i bankmedel" vi använder oss av." Det innebar i just det här fallet att när summan låg hos Försäkringskassan - utmätning i lön - kunde man inte utmäta för det låg under förbehållsbelopp. När samma pengar clearade kontot drog man pengar ur samma summa - utmätning i bankmedel - för man behövde inte ta hänsyn till förbehållsbeloppet.

Myndighetsförakt? Antagligen, men då i den meningen myndighetens förakt för den kvinnan och hennes barn. Jag har fler, många fler, liknande exempel som skedde efter lagändringen och fram till att processägaren under våren eller försommaren (vilket det nu var) skickade ut ett direktiv. Sedan sansade det sig något. Men bara något.

Jag ska avsluta med ett mail som damp ner i min mailbox häromdagen. Det är helt oredigerat.
"Det är ju tragiskt att se dom som har råkat illa ut i Skuldfällan, dom som har en hel drös med kreditkort som dom använder upp krediten på. Men det är ingen Tvkanal som belyser dom som hamnade i träsket i början på 90 talet. Det var vi som ofta hadde ett litet företag, och som bankerna helt plötsligt sade upp krediterna för, oavsett om det gick bra eller dåligt. I mitt fall hände följande, 1988 bad jag banken ( Nordea) om en kredit på 30 000:- då tyckte banken att det var lika bra att jag tog en kredit på 100 000:- det var bara att komma ner och skriva på när jag hadde tid, då hadde jag ett lån privat på 60 000:- Jag hadde inga betalningsanmärkningar, inga kontokort, inga avbetalningar. Jag handlade inte över mina tillgångar. Sen kom 90-talet, den nya bankchefen ringde mig och sade att senast fredag ska jag ha 62 000:- av dig annars sätter jag dig i personlig kk, jag blev skraj och lånade 62 000:- och åkte ner till banken och lade upp 62 000:- kontant på hans skrivbord. Då sade han,sitat,jag bara skojade med dig,men tack ska du ha. Senare det året jick företaget i kk på grund av likviditetsproblem.Då blev banken som den lea själv, dom började dra våra barns barnbidrag till lån i företaget. företagets leverantörer skickade mig på inkasso, och det som sen blir en flod av pengar som ska betalas till inkassobolag. Jag och min familj har nu levt på existensminimum sen 1993, vi har betalat varge månad sen dess, men skulderna är inte mindre för det, dom är större, min ränta är inte 2-4% den är 19% och det beror på att det finns ingen som tycker att 19% är oskäligt att ta ut för en som inte har betalt. Vad skulle dessa inkassoolag göra utan oss, och med myndigheternas goda minne. Det finns säkert nån på någon myndighet som har funderat åminstonde på vad detta leder till. Annars kan jag tala om detta. Det inebär att du inte kan köpa bil,inte få lån,inte skaffa telefon,inte rootavdrag, inte hemjälp,inte kan öppna konto i bank,inte hyra bil,inte hyra lägenhet,inte åka på semester,inte bjuda hem släkt vid högtider,inte låta dina barn åka ngonstans, med mera. Införsel på lön,och skuldsanering borde kallas HUSAREST för det är vad det i verkligen är.Hadde jag rånat en bank i stället för att starta ett företag, hadde jag ett mycket bättre liv i dag. Det är 100% garanterat."

Den som inte ser utsattheten och behovet av stöd som beskrivs i det mailet har varken hjärta eller hjärna. Att påstå att den personen "i avtal" är jämställd med hans fordringsägare är inget annat än direkt föraktfullt. I makt, kunskap och i kapital är gäldenären långt underställd de flesta borgenärer. Det bör alla kunna se. Mannen som skrev mailet har antagligen gjort allt han kan och förmår. På vilket sätt har det hjälp honom? Banken sitter med alla klädda kort på hand. Alla trumfkort och så då Kronofogden som joker. Detta för att man hävdar att i avtal ska båda parter anses vara lika starka. Jä rajt... Man ska kalla en spade för en spade.

//Ulrika Ring
Insolvens Stockholm

pingat på intressant.se och Twingly.
Läs även andra bloggares åsikter om kronofogden, skuldsatt, inkasso, försäkringskassan, bank, lån, skuldfällan, myndigheter