Försiktighetsprincipen

är en ofta nämnd inte lika ofta använd princip. "Om vi inte är säkra på att något är ofarligt och det finns indikationer på att det kan vara skadligt ska vi avstå. Tills vi vet". Hepp!

Och det låter väl klokt. Tom vist tycker jag.

Men men... när det gäller obestånd så är det inte riktigt lika vist ordnat. Eller inte alls vist ordnat.

Som jag sagt tidigare, ingen som helst nyansskillnad i hur man betraktar och behandlar obestån. En person kan vara på obestån för att han/hon har blivit sjuk, blivit arbetslös eller blivit dömd att betala skadestånd för ett grovt brottsmål. Alla tre behandlas lika.

Tittar man runt på nätet eller talar om skulder så ser man att många tar en hård och kategorisk stållning till personer på obestånd. Jag tror att anledningen till det är att man inte gör någon skillnad på varför en person inte klarat sina betalningar. Jag undrar hur man kommit fram till det?

Obestånd är ingen lag skriven i sten. Den går förändra. Men går förändringen bra? Eeeh, näe. Inte direkt enligt mig.

Inget ljus i tunneln. Tvärtemot vad som vore värdigt och hänsynsfullt så vill man gå från den lilla rest av individuell bedömning som finns kvar och till ÄNNU mer schabloner och "dra alla över en kam". Det är ofattbart ur individsynpunkt. Det är att jämföra med att alla som kommer till sjukstugan ska ha samma medicin oavsett om benet är brutet, det rör sig om en hjärtinfarkt eller vanlig snuva. Ingen undersökning. Inga medicinska prover. Alla som behöver uppsöka sjukstugan ska ha samma recept. Det förstår väl vem som helst att det inte är rimligt? Varje person måste få en ordentlig genomgång av sin situation och man måste naturligtvis ta hänsyn till både vad skulderna består av, hur obeståndet gjorde entre och hur livssituationen ser ut.

Och då skakar säkert de flesta kronofogdar och tjänstemän på justitiedepartementet irriterat på huvudet, och finansdepartementets tjänstemän får symptom på hjärtinfarkt. "Det GÅR ju inte! Vi kan inte sitta med 488 000 personer och göra MER och FLER individuella bedömningar. Vi har ju inte tid med ens den lilla individuella bedömning som vi gör IDAG! För att tala om att vi har inte RÅD! " *pust*

Antagligen sant. Så avgränsa då vad man ska driva in! Förtjänar SMS-lån statens uppbackning i sin verksamhet? Förtjänar en bank statens uppbackning när man från dag till annan säger upp en kredit utan ordentligt underlag? Förtjänar ett kommunikationsbolag statens uppbackning när man inte bara uppmuntrar utan också lockar unga människor som går gymnasiet att teckna 3-åriga teleavtal med endast 10 500 kr/år i inkomst? Listan kan naturligtvis göras längre. Men frågan måste upp på bordet. Vilka skulder ska vi hjälpa till att driva in? Vilka personliga händelser ska vara något man tar hänsyn till innan man ger sig efter en individ med det som i brottssammanhang anses komma just under frihetsberövande - ekonomiska sanktioner?

Jag är övertygad om att detta schabloniserande och processen som inte gör skillnad på någonting whatsoever bidrar till stigmat som följer i skuldernas spår. Utanförskapet. Skammen. Att höra att man inte tar hänsyn till dina barns behov för att ex SMS-låneföretagens behov har bättre rätt till dina pengar. Då menar jag SMS-låneföretagens behov av räntor...

Och människor går sönder. Riktiga människor i riktiga liv går sönder. Förtvivlar, har inte råd att täcka barnens mest nödvändiga behov, har inte råd att betala elräkningen och sitter i mörkret med ÄNNU större förtvivlan.

Jag vet inte, men jag tycker inte det är rätt.

Edit: kom just på att man visst använder sig av försiktighetsprincipen. När det gäller stödet till gäldenären. Man vet inte hur ett gäldenärsstöd kommer att påverka kreditmarknaden. Så man avstår från att hjälpa hushållen. Till förmån för den moralstarka och rättrogna kreditmarknaden...

//Ulrika Ring
Insolvens Stockholm
Insolvens Stockholm på Twitter
Insolvens Stockholm på Facebook
Dela
pingat på intressant.se och twingly.