Hur är det tänkt?

Eller är det tänkt överhuvudtaget?

En person i min bekantskapskrets äger en hyresfastighet. I nedre botten ligger en pizzeria. Fastighetsägaren behövde byta ut vitvarorna i fastighetens lägenheter och fick ett så bra pris att han tänkte sätta in en spis även i pizzerian. Fastighetsägaren tänkte att pizzabagaren kunde vara betjänt av en spis för att laga köttfärssås och andra ingredienser till sina pizzor.

Men si det gick inte...

Kommunens hälsovårdsmyndighet fick ett kapillärepilistiskt anfall. "Man kan inte, FÅR INTE, sätta in en vanlig hushållsspis i en pizzeria! Då är det risk för egen matlagning". Fastighetsägaren frågade då hur i hela fridens namn pizzabagaren skulle kunna tillaga köttfärssås o.s.v. Svaret blev att det kan han göra i pizzaugnen...

Och när jag hör sådana historier blir jag så matt. Och jag hör många sådana historier. Det är i princip ingen ände på historierna som ramlar ner i min inkorg för mail. Och jag undrar vad "dom" gör och hur de som skriver lagarna tänker? Eller tänker dom överhuvudtaget är nästa fråga.

Tillbaka till pizzabagaren. När så fastighetsägaren kontaktade pizzabagaren och berättade vad han tänkt göra och att han inte fick så skrattade den med all sannolikhet mycket välutbildade pizzabagaren (svenska pizzabagare brukar vara läkare, ingenjörer eller ha någon annan högre utbildning som dom inte får utöva här hos oss) och sa: "Det kunde jag talat om för dig redan innan. Det vet varje svensk pizzabagare. Men det löser vi (svenska pizzabagare) genom att ha en kokplatta som vi plockar bort när myndigheten ska komma på besök."

Och då tänker jag, hur många såna idiotregler hålls vi med i Sverige? Och hur många årsarbetstimmar går åt per år för att hitta lösningar på problem som egentligen inte finns? Jag har ingen aning om hur många pizzerior Sverige har men det är säkert flera tusen. Vilket då betyder att dessa flera tusen pizzabagare springer omkring med en lös kokplatta för dom får inte ha en vanlig hushållsspis för då blir det risk för "egen matlagning".

Jag tror också att skulle man sätta sig in i varje enskilt problem så går det att hitta en förklaring som motiverar varje enskild regel. Det som blir svårt att förklara är när man tar ett steg bakåt och tittar på den samlade bilden. Vi kan väl inte ha som ambition att regler ska försvåra tillvaron utan måste börja titta på hur regler ska förenkla tillvaron!

Och var är alla organisationer som företräder dessa pizzabagare? Företagarna t.ex. Varför ägnar dom sig inte åt att upplysa hela svenska folket om hur svårt det är att driva en firma i detta land? Vad sitter dom och gör? Fikar? Politikerna? Sitter dom i sina avgränsade politikerliv och hittar på regler för de som inte är politiker?

En annan reflektion jag gjort här i mitt lilla hus på landet är hur illa människor tänker ibland. Dom tänker säkert hela tiden men dom har nog lite otur när dom tänker...

Vi kan ta som ytterligare exempel den debatt som pågått under hösten kring vinster i skolor och andra avknoppade kommunala verksamheter. Jag tänker inte ge mig in i debatten om huruvida vi ska tillåta vinster eller inte. Det är inte det jag vill slå ner på. Det är heller inte det frågan gäller, vinster eller inte blir liksom fel fokus.

Jag tänker så här. Om det finns två kommunala likadana verksamheter. En knoppas av och blir privat, rätt eller fel är oväsentligt, och går med vinst så blir min första tanke "Vad i helvete gör det kommunala bolaget för att INTE gå med vinst?!" Förstår du hur jag tänker? Samma klientel och kundkategori som den kommunala verksamheten, samma peng per utfört arbetsinsats, samma förutsättningar, men den privata går med vinst. Men hur är det möjligt? Vad gör den offentliga sektorn?

I den debatt som fördes kring vinsternas vara eller inte vara fokuserades det då på dessa vinster. Det var röster antingen för eller emot. Röda "Inga Vinster. FÖRBJUD!!" Blå "Lönsamhet är viktigt och motiverar" eller något liknande. Jag vill nog tillföra att vi behöver fundera en anings om varför offentliga verksamheter kostar så mycket! Och då hamnar vi igen på pizzabagarens bord.

Hur ska vi ha det? Ska vi ha det som det är idag när människor ägnar årsarbetstider för att uppfinna lösningar för att TROTS regelverket klara existera, eller ska vi börja diskutera vad som är vad och lägga fokus på att lösa rätt problem?

Och så kopplar jag ihop detta med skuldindustrin, kronofogden och gäldenärer. För jag tror det är en produkt av samma tänkande. Var för sig blir varje del av obestånd möjlig att motivera. Avtalsrätten har en poäng. Ska man få ha en dyr bil om man skinnat någon? Ska du få äga ditt hus om du inte kan betala dina räkningar? O.s.v. Men sammantaget... så blir systemet en ko (gäldenären) möjlig för företag att mjölka.

Vi måste bort från detaljtänkandet och börja fokusera på de viktiga frågorna. Hur gör vi för att skapa ett RIMLIGT samhälle där regelverket framstår som rationellt och inte som ett hinder? Det vi beslutar tillsammans ska vara ramarna. Vi som bor och lever här ska utgöra innehållet.

Nu känns det precis tvärtom. Innehållet är regler, dumma regler och ännu dummare regler. Utanför ramarna springer medborgarna omkring och UNDVIKER dessa regler. Och det är också så att de flesta vanliga människor trampar på minor och blir sårade och sargade, de som alla dessa regler ska hålla på mattan - dvs de mycket mycket få som utnyttjar systemet - de är så slipade och kunniga i samma regler så dom lyckas gå hela den snitslade distansen utan en skråma.

John Cougar Mellancamp "The authority song"


//Ulrika Ring
Insolvens Stockholm

pingat på intressant.se och twingly.